Så kom den. Känslan som traditionsenligt bara ska infinna sig i december. Jul. London förra helgen i all ära (det var en überfantastiskt skön helg!) men någon större julkänsla blev det inte, trots skyltning och hela paketet. Här. Nu. Idag. Med det knastrande ljudet under fötterna när man trampar sig fram i snön och 15 minusgrader. Isskrapans vassa ljud när bilrutan ska avisas. Höga kragen som åker upp i ansiktet och mössan som åker ner över huvudet. Långkalsongerna under jeansen. Den kalla klara luften som fyller lungorna en stjärnklar decemberkväll. Eller bara en filt och soffläge framför Premier League en lördagseftermiddag medan ännu en magisk skymning över Östersund utspelar sig ute. Med Falcons Julmumma som stämningshöjare. Det är kärlek. Ren och skär kärlek.
Nu lever jag på hoppet. Hoppet om att snön ligger kvar även i de södra delarna av landet lagom till jul. Förra året var det midsommarväder vid den här tidpunkten. Det vill jag inte ska hända igen. Ge mig tio minusgrader och knastrande snö. Överallt. I decembers alla dagar. Tack på förhand.
