Jag var i Milano 2004. Mitt i sommaren. I ett enda syfte. San Siro. Okej, jag var på semester i Turin så nej, jag åkte inte enbart till Italien för arenabesöket. Det var dock dåligt med ligaspelande då så det fick bli en ren och skär turistattraktion med fotbollsmuseum och rundvandring inför tomma läktare. Det var en upplevelse ändå på en av de arenor jag länge suktat efter att få sätta min fot på.
Det är ändå inget som går upp mot att få dra på match på en arena av digniteten 80000 platser. Må så vara att det bara var lite drygt halvfullt, 45000, när Milan-Lazio drabbade samman men i Italien blir det ändå en upplevelse och stämning kring matcherna. Spontanbesöket kostade oss €22 var och vi köpte biljetterna direkt vid arenan. Det fungerar en sådan match, men högst troligt inte när Juventus eller Inter är på besök.
Matchen då? 3-0 i hemmafavör. I övrigt kan jag inte påstå att något av lagen imponerade för att anse sig vara topp-fyra i en av världens största ligor. Emellanåt direkt sömnigt.
Publiken då? Tja, ”vaffanculo” och ”bastardo” flödade friskt och verbalt hos gammal som ung när varenda jävel på arenan ville ha straff i 16:e minuten. Som sig bör med andra ord.
