Överallt, ingenstans och däremellan

Ibland vill folk hjälpa till i besluten om de hopar sig. Ibland ber man om det. Ibland kommer de ändå som en hjälpande hand som är tänkt att bara dra ett streck över i-landsproblemen. Vanligaste uttrycken som förmedlas? “Man kan inte vara överallt samtidigt”, “man kan inte ha roligt jämt” och “man kan inte få allt” dominerar. Inte, inte och inte. Jag hatar verkligen alla tre lika hjärtinnerligt mycket och gör mitt absolut bästa för att motverka dem. Ibland går det. Nästan. Med lite planering. Men ibland får man bara sonika dra kudden över huvudet och inse att det inte går att dela sig. Det där jävla ordet “inte” borde elimineras ur vissa sammanhang.

Vi bokade Milano-resan i december till ett väldans fördelaktigt pris. Det var egentligen ingen större tvekan. Vi ville åka. Spik.

2008 spelade Bryan Adams i Stockholm. Scala-teatern. Akustiskt. Intimt. Fantastiskt skitbra. 5 mars var det dags igen och suget landade i knät efter att jag sonika dumpat hans två senaste spelningar i Sverige (i Sundsvall och på Grönan). Men. Sämst tajming eftersom det skulle innebära flaxande till huvfudstaden dagen efter en intensiv helg i norra Italien plus mer ledighet från jobbet. Jag gav projektet en timmes planeringsförsök och pusslande med flyg, tåg, båt, bil, cykel, promenad…

…tills verklighetens tidsuppfattning hoppade upp och bet mig i ändalykten. Det skulle helt enkelt inte gå. Lätt besviken kapitulerade jag. Jag avskyr det.

Nu har Milanoresan varit. Den var fantastiskt lyckad. Vi gjorde det vi tänkte. Vi gjorde saker vi inte planerat. Vi hade roligt. Bryan har under tiden jag smält intrycken från helgen gjort sin spelning i Stockholm. Jag har tänkt på den. Jag hade önskat att få vara där.

Men tydligen så stämmer det. Ibland i alla fall. Man kan inte få allt och man kan inte vara överallt samtidigt. Men vi har haft roligt under tiden, en nog så viktig detalj.

Kontentan jag tänker dra ur hela den här soppan är den gamla klyschan (jag avskyr även klyschor, de är så fattiga på fantasi) att “sikta mot stjärnorna”. Jag vet ju såklart mycket väl att jag vare sig kan få allt, vara överallt samtidigt eller ha roligt jämt. Det är sunt och realistiskt resonemang. Moget. Men man kan ha ambitionerna om det. Siktar man på det så kommer man nå delar av det, ibland mer än vad som kanske var planerat.

Ur en besvikelse kan man ju vinna en seger. Att med erfarenheten göra något bättre nästa gång. Att utvecklas. Tänka på ett annat sätt. Ibland räcker det utmärkt för att resultatet ska bli lyckat. En seger om något.

Och en seger är ju som bekant en seger. Sånt älskar vi.

Föregående inläggMed verkligheten under fötterna
Nästa inläggVäntan vs väntan
Daniel Rydénhttps://www.dryden.se
Storstad eller vildmark. Sverige eller utomlands. Varmt eller kallt. Blött eller torrt. Det spelar ingen som helst roll, för mig är det kontrasterna som gör livet. Med den här bloggen vill jag inspirera till just sådana upplevelser och jag hoppas att ni hittar det ni letar efter.

Mer på samma ämne

LÄMNA EN KOMMENTAR

Lämna en kommentar.
Skriv ditt namn här.