Svett, puls och vackra norska vyer

Så blev det lördag och St. Olavsloppslöpning, som hastigt och lustigt blev ett faktum tidigare i veckan. Knappt sextio mil i bil för knappt en mil i löparskor. Om det var värt det? Alla dagar.

Jag var nog i tävlingsbehov efter missat Göteborgsvarv och inte en enda spelad fotbollsmatch på alldeles för länge. Något pulshöjande. Och mina 42 målsatta minuter, med 45 som övre tak kändes fortfarande uppnåeliga. Trots att jag kört en ”Rune Larsson”-vecka (se hans föreläsning om kost, väl värd sina 27 minuter) de föregående sex dagarna (med mAx och ett löppass på måndagen, en öl på tisdagen, en öl på onsdagen, en påse lösgodis och en öl på torsdagen och en fin kladdkaka med grädde på fredagen förutom sedvanliga middagar och luncher) och bara tre men jobbiga lågtempolöppass de två senaste veckorna.

Framnes till Stjørdal var det alltså.

40:41 stannade min 910:a på när jag 9,23 kilometer senare sprang i mål inne i Stjørdal, en putsning med nästan på sekunden två minuter jämfört med förra årets löp. Då hade jag även fiskat efter tider under 40 allt eftersom loppet fortlöpt (minst sagt) och jag blev både glad och förvånad över det tempo jag haft. Riktigt skönt kvitto på att det finns något att plocka av trots den begränsade träningen de sex-sju senaste veckorna. Sedan, när vi alla i laget sprang i mål inne i Trondheim, kändes min insats inte sämre men med lagdeltagare som hängt med alla fyra dagarna och var mer än lovligt slitna så var ju min insats ändå i minsta laget. Nästa år skulle jag vilja göra varenda dag. Och Campus Östersund visade sig vara ett trevligt och roligt gäng. Ses vi nästa år?

Vi tog en runda inne i Trondheim också, förutom upploppslöpet i mål. Stan som jag förra året besökte för första gången och blev lite kär i. Jag gillar den fortfarande, trots att den bjöd på lite-av-varje-väder. Och så jäkla gött att få ett break från Östersund och roadtripa över gränsen. Tackar!