Ni vet, den där följetongen om knät. Mitt eget. Som sitter på vänsterbenet, strax över foten och strax under röven. Ja exakt, just DET knät. Jag har ju lite problem där. Korsband och annat trams som inte behagar vara i det skick som jag önskar att det vore i.
Hur som helst. Jag slog ju upp det lite lätt (!) för några veckor sedan. Fotboll. Inte för att jag sparkade för hårt på någon boll eller så utan för att jag landade fel när jag hoppat upp för att nicka. Trams är bara förnamnet. Ska det nu gå sönder lite till så kan det väl ändå vara för att jag skjuter alldeles för hårt och inte nicka, som jag knappt gör i och med min längd och höjd över havet.
Återigen hände det då, smärta sisådär en vecka innan tävlingsdags och Kraftprovet i Trollhättan. Så sent som samma dag, den där fredagen det skulle löpas, funderade jag på om jag alls skulle ställa upp. Men jag körde knäskydd och mentala plåster i hjärnan och när jag väl stod där på startlinjen tänkte jag att ”Jodå, under timmen så är jag nöjd!”.
Under timmen blev det. Under mitt personbästa från 1999 också dessutom. Jag raderade mitt gamla rekord med knappt en minut och stapplade in i målet på fina 55:27 efter 11,5km löpning (11,6 ska det vara men GPS-klockan sa 11,41). Finfina kilometrar rakt igenom men efter sju kilometer tog jag tvärslut och då var det dessutom bara uppförsbackar kvar in till målet. Men jag pressar det sista och får alltså till personbästa.
Ibland underskattar jag mig själv. Både här och där. Det finns mer att ta av, det märktes om inte annat på pulsen. Att snitta 181 är riktigt högt och att toppa på 198 är väl så nära max jag kan komma.
Och kondisen verkar det inte heller vara något fel på.
Inte knät heller för den delen, så länge jag håller mig till löpning rakt fram utan tvära vändningar, gräsmatta och fotbollar.
Så… på fredag smäller det igen då. Fotbollsgolf. När vi ändå är inne på gräsmattor, fotbollsskor och runda bollar att sparka på. Bra där Dryden. Bra där…
