Pipande 910:a och intervaller i Skärgår’n

Löpning är, i gemene mans utsago, något av det tråkigaste man kan utsätta sig för i träningsväg. Or so they say. Jag är inte direkt benägen om att hålla med såklart (gym är tråkigare, kanske det tråkigaste man kan utsätta sig för rent generellt efter husmålning och tvättvikning). Eftersom det blir en hel hög med löppass på en helt vanlig månad så är det ju något som lockar. Sommar som vinter, vår som höst. Men ju mer man utvecklar saker och ting (eller invecklar, beroende på hur man ser det), desto mer inser man också vilka variationsmöjligheter man kan sy ihop bara man har lite fantasi och träningsvilja. Och träningsvilja har jag. Fantasi också. Men i det här faller handlar det i slutändan ändå inte om någon rocket science.

Så. Från att fram till i fjol vår i princip nästan helt uteslutande ha kört vanliga raka plain enkelspåriga medelmåttighetstempopass (förvisso långa sådana) så bytte jag taktik och började peta in intervallpass istället, primärt för att få upp farten och även för att testa något annat. Långa pass även dessa, på gott och ont. Det började med att jag var snäll mot mig själv och körde 2000m uppvärmning följt av 1000/500m-intervaller i totalt, inklusive uppvärmningen, 12km. Det flöt på förvånansvärt bra så jag ökade längden till både 16km och 19km enligt samma koncept. Det fungerade också riktigt bra. Men, nu vill jag nog försöka driva upp tempot ytterligare så… vad gör jag?

Förutom då att GPS-klockan gör löpningen mycket roligare (både under tiden som hjälpmedel och efteråt som geek-stuff) så är stegringsintervaller bra skit har jag hört. Sagt och gjort. In på Garmin Connect, peta ihop ett stegringspass om totalt 12km varav 2,4km uppjogg och drygt en kilometers nerjogg och sedan skickas passet (trådlöst) till klockan (det är så smidigt så hälften hade räckt). Så, mitt första stegringspass blev 200m, 400m, 700m, 1100m, 1500m, 1100m, 700m 400m och slutligen 200m med en klocka som skriker om jag ramlar utanför ett av mig angivet tidsintervall. Mellan intervallerna har jag joggsträckor på cirka 40-50% av själva intervallsträckan. Kanske lite väl strikt att sätta ramar på tempot men det fungerar. Såpass väl känner jag mig själv att jag vet ungefär vilket tempo jag kan förväntas hålla. Och löpningen blir så sanslöst mycket roligare när det hela tiden “händer något”, framför att bara dra ut och göra sina 12-15km utan vare sig engagemang eller tempo.

Idag var ett sådant där fantastiskt pass. Regnet öste ner, lätt med/motvind beroende på löpriktning och syrerik luft ute i Skärgår’n. Märkligt nog mötte jag bara ett fåtal löpare ikväll, antingen var de på golftävlingen (kanske inte…) eller så pallade de inte regnet. Jämfört med en varmare dag alltså, då hela ön verkar krylla av joggande friskvårdare av olika färg, form och ålder.

Så. Slutsats? Lider du av motivationsbrist och tycker att vanlig löpträning suger gammal älgballe? Tänk i andra banor. Kör intervaller. Det kan vara en lösning. Inte enbart för att det är en roligare träningsform utan för att det också kan hjälpa till att driva upp tempot på löpningen i sin helhet. Och som vanligt handlar det inte om att gå ut stenhårt och öka utan att känna efter vad man själv orkar med. Får man bra flyt i det så kommer man att bli bättre. Och snabbare. Och ha roligare under tiden. Det är i alla fall mitt mål.

Intervallpass

Daniel Rydénhttps://www.dryden.se
Storstad eller vildmark. Sverige eller utomlands. Varmt eller kallt. Blött eller torrt. Det spelar ingen som helst roll, för mig är det kontrasterna som gör livet. Med den här bloggen vill jag inspirera till just sådana upplevelser och jag hoppas att ni hittar det ni letar efter.

Mer på samma ämne

LÄMNA EN KOMMENTAR

Lämna en kommentar.
Skriv ditt namn här.