En tidig lördagsmorgon i mitten av september. Klockan har precis passerat sjuslaget. I tältet vid sidan om parkeringen vaknar vi efter en riktigt god natts sömn och tittar yrvaket ut till vyerna av svensk och framförallt Härjedalsk fjällvärld. Även om väg 535 mot Ljungdalen och just Kläppen, där vi gjort anhalt över natten, emellanåt bjöd på magiska vyer över Lunndörrsfjällen så såg vi inte nämnvärt mycket av utsikt när mörkret kvällen innan redan hunnit lägga sig lagom till vår ankomst och tältriggande.

Morgonen är tyst och inte ens en vindsuck drar genom träden. Trots en mängd bilar på parkeringen är det få människor i omlopp kring oss. Dunsjöfjället reser sig i förgrunden. Bedövande vackert i sin prakt och stillhet. Vi packar ihop grejerna vi inte behöver ha med oss och påbörjar etappen, än så länge i väntan på frukost, i västlig riktning. Vi har knappt tolv kilometers vandring och drygt tvåhundra höjdmeter framför oss de närmaste timmarna. Kängorna är snörade, väskorna på ryggen och vi har energi nog att ta de första två och en halv kilometrarna till Kesubon där vi tänkte landa en halvtimme för frukost.

Dryden på hike
Foto: M. Carlsson

Vi är tidiga iväg och våffelstugan har ännu inte öppnat sina portar för dagen när vi anländer Kesubon. De medhavda flingorna serveras medan hösten gör sig påmind och i några lätta vindpustar kastas fjällbjörkarnas vackert färgade löv över oss. Årstiden har kommit betydligt längre här än hemma på Frösön och färgprakten slår oss medan vi allt jämt har växtlighet över våra huvuden runtomkring oss. Än bättre blir det när vi kommer till ett parti där vi tar markanta höjdmeter. Bakom oss breder Kesudalen ut sig och ett färgsprakande björkskådespel etsar sig fast på näthinnan.

Höst i fjällvärlden

Med vinden lätt i ryggen håller vi ett förhållandevis högt tempo vid vad som närmast kan liknas vandringsledernas Europaväg nummer sex när den skär genom landskapet (såpass att den utan problem kan skådas i satellitvyn i Google Earth). Leden mot Helags är gissningsvis en av de mest vältrampade i området. Efter den färgspäckade vyn över Kesudalen tas nya vyer tacksamt emot så fort vi lämnat björkskogarna. Kalfjället breder ut sig på sitt mäktiga och egendomliga sätt och runt oss ståtar några av hela Jämtlands högsta toppar. Härjångsfjällen breder majestätiskt ut sig i nordlig riktning och Stora Härjångsstöten visar med sin molntäckta topp att den regerar i antalet meter närmast himlen.

VandringsledFjällvandring

Vandringen har skett i det närmaste allena i nästan en mil när vi börjar få sällskap. Väntat sällskap. Inte jättesocialt sällskap alla gånger men några av de hemmastadda invånarna behagade att stå kvar en stund och förundras över att ytterligare ett par människor hittat ut i deras värld. Men mest störde vi troligtvis när vi utan att fråga passerade rakt igenom deras vardagsrum. Fjällkänslan är total när Helags reser sig allt större och renarna omger oss med allt tätare intervaller.

Besök på vandringen Renar på fjället

Det har tagit oss drygt fyra timmar och efter ungefär tolv kilometers vandring, varav den senaste milen i oavbruten takt, når vi således Helags fjällstation. Några är på väg därifrån. Andra anländer. Stationen är ett nav, fjällvärldens svar på Hallsberg. Ständig rörelse. Vissa i högre hastighet än andra. Vissa på cykel, andra till fots och vi möter en större skara vars projekt går ut på att löpa mellan de olika fjällstationerna i “närheten”. Löparskor. Minimal packning. En marathon om dagen. Mitt ute i ingenstans. Mitt ute i alltihop. Vi snörar upp våra Meindl-kängor och slår oss ner i vår delade sovsal. Vi andas ut. Det är mitt i lunchtid. Äter vår medhavda lyxmat, som för dagen består av gårdagen. Thaimaten vi köpte i Brunflo på vägen ner. Det känns en aning paradoxalt med sådan mat när renarna utanför gör sig påminda.

Helags fjällstation, Jämtland Helags fjällstation, Jämtland Helags fjällstation, Jämtland Skyltar på fjället

Fortfarande ligger molntäcket och döljer toppen men glaciären ståtar med sin prakt när den kryper ner i massivet från de lodräta bergväggarna. Lunchen har passerats och dagens första kaffe är inmundigad. Vi bestämmer oss, med tanke på morgondagens dystra väderprognos, att göra Helags direkt. Vi trotsar molntäcken, vi trotsar vandringstips och går vår delvis egna väg. Mot toppen. Mot 1797 meter över havet.

För första gången på hela dagen tar vi markanta höjdmetrar i varje steg, varje minut. När det här är det stora målet är det bestämda steg men var och varannan minut stannar vi upp och blickar bakåt. Ut över den magnifika jämtländska fjällvärlden. Förundras över hur vackert det är och samtidigt en märklig känsla att se flera välbekanta toppar, men från en annan vinkel. I fjärran reser sig exempelvis de karaktäristiska Snasahögarna upp med sina säregna toppar. Toppar som vi nästan klarat av allihopa i olika årstider, vinter som höst. Getryggen, Tväråklumparna, Storsnasen. Nedanför oss krymper fjällstationen allt mer där den utkastat ligger vid bergsfoten. Därifrån vi kommer. Dit vi ska tillbaka.

Helags fjällstation, Jämtland Jämtlands fjällkedja

Det är med skräckblandad förtjustning som den kittlande vandringen på kammen börjar. Längs Helags lodräta vägg rakt ner i evigheten vågar vi ibland gå handsvettigt nära för att kunna urskilja att ett minsta felsteg kan runda av dagen. Och resten av alla dagar. För evigt. De emellanåt kastiga byvindar som översköljer oss höjer stäm… spänningen ytterligare en nivå. För samtidigt som alla upptrampade vägar sedan länge upphört bland klippblocken gäller det att hålla koll på var man sätter fötter. Och händer. Och fötter. Och händer.

Blott ett femtiotal höjdmeter från klimax tar vi steget in i dimman. Helt alkoholfritt. Sikten sjunker från vidunderliga vyer av det milsvida slaget till som mest kanske trettio meter. Om ens det. Vi hinner växla några ord med ett par-tre likasinnade, alla på väg ner. Vi tar sats de sista minuterna och när vi skymtar radiotornet är vi där. Nästan där.

Helags

Toppröset tornar fram en nivå för varje steg vi närmar oss. Vi sätter varsin hand på det och gör high-five med andra handen. Bakom röset är det vitt. I det vita är det luft. Och en lodrätt färd på tresiffrigt antal meter med glaciär som slutdestination om man så vill. Vi ser ingenting av det. Jag hasar mig fram på magen och konstaterar just det när jag stoppar huvudet över kanten för att blicka ner i det tomma intet. Handsvetten flödar. Vi noterar vårt besök i gästboken, antecknar toppkoden och konstaterar att det ett dygn tidigare varit helt molnfritt. Ord som “magiskt!” förekommer. Vi tvivlar inte en sekund. Jag drar igång det sedvanliga fotoprojektet och förevigar oss. Och stenarna. Och det vita tomma intet bakom oss. Vi stänger sedan gästboken och börjar på nästa kapitel. Tillbakafärden.

Toppen på Helags

Det allra enklaste vore att ta samma väg tillbaka då dimman kan spela oss ett spratt och ta oss på villovägar och där ge oss onödigt lång väg tillbaka. Men vi bestämmer oss ändå för att sikta på att göra rundturen och sonika fortsätta att följa kammen och komma ner på andra sidan av grytan. Det blir ett lyckat drag. Perspektiven på Helags lodräta väggar och Sveriges sydligaste glaciär ter sig i ytterligare en dimension. Glaciärsjön markerar närvaron med sin grönblåa färg i ismassans nedkant. Vi börjar höra vattenforsarna igen och fjällstationen börjar skymtas långt där nere. Middagen väntar på oss.

Nästan fem timmar efter att vi lagt fjällstationen bakom oss är vi tillbaka. Middagens os känns lång väg. Mörkret börjar lägga sig. Efter ombyte till fjällfracken (det vill säga mysbyxor och t-shirt) intar vi matsalen där det för kvällen erbjuds en fantastisk ekologisk högrevsgryta med ris och en utmärkt salladsbuffé. Ett glas rött och en Jämtlands Pilgrim har nog aldrig smakat bättre än i vad för kvällens känns som dess rätta miljö och när regnets smatter mot fönsterrutorna bryter igenom den fullsatta matsalens sorl är stämningen total. Över två mils vandring och väldigt många höjdmeter blev dagens etappresultat och vi somnar ovaggade innan klockan ens slagit tjugotvå noll noll.

När ljuset tagit ny plats och klockan tickat fram till morgon väntar tillbakavandringen på oss. Suget efter tolv nya kilometer är fortfarande i sömn och det vinande regnet gör inte saken lättare. Efter en gedigen frukost packar vi väskorna. Igen. Lite smartare och lite bättre. Vädret är på vår sida. Den högra i alla fall. De sydliga vindarna bringar regn och piskar oss i ansiktet när vi strävar oss tillbaka ner mot Kläppen och en väntande bil. Vi har rallyfart och passerar allt och alla i ett rasande tempo men fortfarande i promenadtakt. Två och en halv timmes nonstop vandring senare är vi på plats där vi började. Blöta. Kalla. Men nöjda. Helagshelgen gav oss mersmak. Som fjällturerna vi gör brukar göra. Vi vill se ännu mer fjäll. Igen. Och mer.

Men först – bilen, stolsvärmen och längtan efter allt som är ofjälligt. En soffa i en varm och skön lägenhet. Det ska inte heller underskattas alla gånger.

Merläsning

Det har gjorts ett antal topp- och fjällturer i Jämtland och de allra flesta (men inte alla) har dokumenterats här på bloggen. I icke kronologisk ordning:

6 KOMMENTARER

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här