Så bar det iväg igen. Lite mer söderut än föregående resa för ett par veckor sedan och med annat sällskap. Men med ett liknande mål. Bror i sällskap den här gången efter att vi redan i våras började planera ett toppmöte i Serie A just den här hösten. Så fick det bli. Juventus hemma mot Napoli, med biljetter i innerfickan vi strikt vaktade efter en prislapp motsvarande ett par-tre estniska direktörsårslöner.
Det var åtta år sedan jag senast var i Turin. Sedan senast har de hunnit anordna både OS och gräva ner en förarlös tunnelbana, plus att ha bli en generellt sett fräschare stad dessutom. Jag kan inte påstå att jag var bekant med city (man hinner glömma en del på åtta år) men broderskeppet lotsade oss lugnt mellan gränder, gator, torg och caféer. Förutom den där parkeringen mitt i stan. Av någon anledning kommer jag ihåg den mer än något annat. Men. Det är en märklig stad, Turin. Å ena sidan ett myllrande cityliv men mellan husen på de kilometerlånga gatorna och bortanför hundratals kvarter reser sig de franska alperna i nordvästlig riktning. Det är en mäktig åsyn. Närheten av bergen gör sig också påmind när de iskalla vindarna sveper in och tvingar mössan upp ur väskan och upp på huvudet. Tills man slinker in på caféet på hörnet och drar i sig en utsökt värmande Americano för helt klart acceptabla €1,10.
Vi hann även med att få oss en heldag i Milano eftersom vi flög via Linate och då stod så klart Duomo-taket på agendan, i en magisk solnedgång över hustaken. Min närvaro i den här stan var ju däremot bara ett halvår gammal och med kvarteren i färskt minne vallade jag med van hand och mitt extraordinära lokalsinne runt oss i de centrala delarna. Ödmjukt så det räcker och blir över.
För att krydda det hela lite extra så fick vi en fantastisk flygning hem med klarblå himmel över alperna och en magiskt vacker solnedgång över Stockholm och dess skärgård innan vi landade på ESSA ”tio minuter före tidtabell” (som SAS är noga med att påpeka). Vi bävade båda två för femtimmarsväntan innan våra respektive plan skulle ta oss åt olika håll framåt 21-tiden men som en skänk från ovan klev Starbucks i Terminal 5 ner och gav oss varsin mugg kaffe (för mindre acceptabla 35 spänn för en mugg svart), ett par übersköna fåtöljer och eluttag att ladda våra iPrylar i. Vi tackar för det. Vi tackar verkligen för det.
Man kan tycka vad man vill om spaggarna och i många avseenden kaoset kallat Italien. Men det är något speciellt med dem och deras hem. Jag gillar Milano. Turin också för den delen. Även Italien. Ingen jätteskräll kanske.
Fantastiskt fina bilder här med.
Du skrev om det här med hur mycket energi man lägger ner på texterna. Det går att tänka på bilderna likande. Som exempelvis jag som väldigt ofta använder mobilbilder nu vilket jag aldrig skulle ha tänkt tanken på för något år sedan.