Det var längesedan det kändes så motigt att låsa in sommarkläderna. Det var längesedan det tog emot så mycket att låsa in resväskan i förrådet. Det var längesedan det kändes så långt till värme när jag packade in sandalerna i garderobens mest undangömda skrymsle. Det var längesedan jag var så likgiltigt inställd till en annalkande vinter med allt vad det betyder.
Det var för övrigt väldigt längesedan vintern var så bedrövligt dålig som den har varit den här säsongen.
En semester till sommarvärme mitt i allt gjorde uppenbarligen inte susen för de numera vacklande känslorna. Samma starka känslor jag annars brukar ha för snö, kyla och många minusgrader mellan december och mars.
Vintern är inte sig likt i år. Jag är inte mig lik heller efter en vecka med klarblåa hav, stingrockor i blickfånget och sjöbrisens svalkande vindar i ansiktet. Men vi kanske möts på halva vägen vad det lider. Jag hoppas verkligen det. I grund och botten älskar jag vintern. Också. Men i år är den verkligen både fel och trasig. Det hjälpte dock till en aning och gjorde den nyligen avslutade veckoflykten till andra sidan än mer skickligt planerad.
Fan vad bra jag är. Tänk om vintern kunde bli lika bra.