På en båt med tretusen människor, långt från närmaste kustremsa, så stöter man en vecka till havs på diverse intressanta fenomen vilket man vill eller inte. Ett axplock därför. Från mig till er.

  • “Are you one of the dancers?” frågade en kvinna modell pensionärsårgång mig. Jag höll nästa på att tappa min kaffemugg i golvet, skrattade tillbaka och konstaterade den enda sanningen som finns; “Du vill inte se mig dansa…”. Om hon var riktigt uppmärksam kan hon ändå ha sett mig göra just det när jag gjorde livspremiär på zumba, januaridag i den karibiska ö-världen. Det var nog ingen vacker syn. Men nu har jag testat det.
  • Av alla de amerikanare vi pratade med kände varenda kotte till Sverige. Jag tror därmed inte att kryssningen utgjorde ett urval som på något sätt ens är i närheten av “gemene man”.
  • Kindle. Läsplattan. Jag har aldrig sett någon använda den förrän på kryssningen. Och då hade var och varannan människa en i sin ägo. iPads och andra plattor var det betydligt glesare med.
  • Vi guppade över den djupaste punkten som återfinns utanför Stilla Havet, nämligen Puerto Rico-graven. Nästan lika djup som Mount Everest är högt.
  • Vissa saker fastnar i huvudet. Som den där låten som spelades på zumba-passen medan jag sprang på joggingtracken ovanför. Hemma hade jag inte lagt märke till den. Här gjorde jag det. Feel this moment. Jag fattar ingenting men den blev plötsligt Karibien med hela mig.
  • På tal om joggingtracken, det kanske var de mest optimistiska rundorna jag gjort. Någonsin. Det är tacksamt att låta GPS-klockan tracka mig när jag springer på en bana som i sin tur rör sig. Vid närmare eftertanke var det nog inte 13 km jag sprang utan kanske snarare två och en halv…
  • Efter det sista passet på gymmet kommer en medelålers kvinna fram till mig och frågar om någon någonsin har påpekat hur bisarrt lik jag är Aaron Paul (Breaking Bad med mera). Jag hade inte en susning om vem Paul var (på riktigt) men jag lovade att googla det. Det gjorde jag också när jag kom hem och då konstaterade jag också varför ingen någonsin påpekat det för mig. Det första som dock slog mig – vilket jävla högt hårfäste han har! Å andra sidan, I’m not the one to talk. Så att säga.
  • På tal om joggingtracken igen. Sista kvällen fick jag konkurrens på mitt trettonde varv. En kvinna närmare 40 i flipflops försökte haka på men jag ökade sonika takten och viftade kaxigt med armarna att hon skulle hänga på. När vi efteråt skrattade åt det hela berättade hon att hon redan sprungit tidigare på dagen. 64 varv. Mmmkej…
  • Att vara internetlös var enklare att vänja sig vid än jag först trodde. Jag gick helt enkelt efter devisen att bara kapitulera och inte ens försöka anstränga mig. Det var till och med riktigt behagligt att göra något annat än att bevaka Twitterflöde och nyhetsappar. Jag borde testa det där oftare.

…och så sist, men inte minst anmärkningsvärt…

  • …nämligen när coverbandet drar igång “My heart will go on” framåt kvällskvisten. Ja, ni tänker nog på samma sak som mig.

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här