Dag 5. Onsdag. Vi kör den sedvanliga frukostproceduren på däck 14 och konstaterar ännu en utmärkt start på en dag, så långt bort från minusgrader och snö man kan komma. Åter är vi fast förankrade med så mycket fastland det kan bli, på en ö långt ut i det östra av det västra. Vi sätter fötterna på kajen och hälsar oss själva välkomna. Den karibiska musikgenren gör oss påminda om vart vi befinner oss och tonerna strömmar ut från de turistvänliga affärerna, från en liten affärsgata som man strategiskt placerat i direkt anslutning till kajen.

Celebrity Reflection

Great Bay. Philipsburg. Sint Maarten. På Saint Martin. Lite beroende på var man är på ön också eftersom den delas av Frankrike och Nederländerna. Så. Kärt barn kan kännetecknas vid många namn men kanske mest känt, i alla fall i vissa kretsar, är ön för något annat.

Raskt går vi igenom hamnkvarteret, struntar i taxibilarna som vill ta oss till vår destination för åtta dollar och fortsätter in mot Philipsburgs mer centrala delar via en svettig promenad. Via lite insidertips har vi nämligen hört att det finns betydligt billigare sätt att åka den dryga milen i princip rakt västerut. Vi kryssar runt lite på några vad som verkar vara bakgator innan vi ser en gammal folkabussaktig sak rulla fram på gatan. “Maho” står det bland annat i framrutan. Det börjar brännas.

Vi stannar bussen och mycket riktigt stämmer de två dollar som tipset gjorde gällande. Lite var som helst och hur som helst hoppar folk sedan på och av fordonet. “Stop!” fungerar utmärkt både om man vill av eller upplysa vår lokale vän tillika chaufför att det står folk längs som vill åka med men som inte iakttagits.

Men, lite bakgrundsfaktadags tror jag, så vi hoppar tillbaka lite. I tiden alltså. Det var runt 2003-någonstans, en kulen novemberdag kan vi låtsas, och jag satt lite som vanligt och hängde runt på Airliners.net. Det där är en sajt som tillsammans med Google Earth och Maps på ett fint sätt sydde ihop min fascination för kartor och flyg i olika former. Och som lånade väldigt mycket av min tid dessutom. Och fortfarande gör. Tillsammans med Flightradar i olika former.

Hur som helst. Där, den där kulna novemberdagen, dök “editors’ choise” upp med en riktigt spektakulär flygplats i just den här specifika bilden. Långt bort var den dessutom, i Karibien och dåvarande Nederländska Antillerna. Sint Maarten och Princess Juliana International Airport, även känd som SXM. Ett namn och en plats jag utan problem kom ihåg och som plötsligt blev ett litet fånigt litet mål. “Dit ska jag. Någon gång.”. Men jag bestämde aldrig när.

2014. Karibien. Efter en halvtimme och en mils bilfärd västerut från Philipsburg, över kullarna på Saint Martins södra delar, har vi rundat självaste SXM. Med spänning hoppar vi av taxibussen, betalar vår vän de fyra dollar han vill ha av oss och knallar ut. På Maho Beach.

Maho Beach

Att få checka av SXM, Maho Beach (som alltså är stranden i änden av bana 10) och Saint Martin var långtifrån planerat utan en ren och skär bonus på en kryssning med tre stopp längs rutten. Där sitter vi nu tillsammans med ett par hundra andra besökare på den korta stranden och ser det klara blågröna vattnet framför våra fötter och en flygplats bakom oss. I strandens östliga ände ligger Sunset Bar, med avgångs- och ankomsttider nedkritade på en avhuggen surfbräda.

Men. Vi har just denna dag otur. Dubbelt upp. Hur mycket otur man nu kan ha i sammanhanget. Onsdagar är för det första inte den optimala dagen om man vill se flygplan av större modeller, då det av någon anledning inte ankommer eller lämnar någon sådan trafik sådär mitt i veckan.

För det andra är all trafik från New York inställd. Just idag. På grund av dåligt väder. Hur paradoxalt det än mål låta, för där sitter vi med solen i ögonen, gräver ner fötterna i den finkorniga sanden och torkar efter ett dopp i det varma vattnet.

Det dröjer ändå inte länge förrän de första planen börjar husera över våra huvuden. Hej-och-välkommen-showen bjuder ett mindre jetplan på, som från bana 28 dundrar ut alldeles ovanför stängslet vid vår strand vilket också blir det enda planet som lyfter i den riktningen idag.

Ett par MD80:or, ett par 737-800:or samt några mindre propellerplan gör sedan sina inflygningar mot bana 10 och överallt jobbar systemkameror, mobiltelefoner och kompaktkameror hårt för att föreviga minnet åt sina ägare. En yngre man skuttar runt i vattnet och konstaterar ljudligt inför sin flickvän och alla oss andra…

I’M SO HAPPY RIGHT NOW!

Det är fler som får sina drömmar uppfyllda den här dagen. Jag klandrar honom inte för hans glädjerus. Men jag är svensk och nöjer mig med ett leende. Från det vänstra örat till det högra.

Dryden på Maho Beach Dryden på Maho BeachMaho Beach Maho Beach Maho Beach

Efter ett par timmar, med insikten om uteblivna 747:or, packar vi ihop våra väskor och beger oss in mot Philipsburg igen. På vägen in, i en likadan folkabuss som på vägen ut, samtalar vi med ett berest amerikanskt pensionärsgäng, från vår båt dessutom. Om resor. Om säkerhetskontroller. Om amerikanernas syn på svenskar. Om tvärtom. Om att sällskapet varit så nära som 26 mil från Östersund. Och om att vi är lite märkliga som åker så långt som vi gjort enbart för en veckas kryssning. Frösön – Maho,  760 mils flygväg. Det är en bit. När man tänker efter.

Vi hoppar av bussen, säger morsning-och-goodbye till våra nya vänner och siktar på nästa del av dagen. Längs Boardwalk, strandpromenaden, hinner vi knappt säga “Jetski nästa!” innan en inkastare är på oss. Utan att ha avslöjat något alls får vi frågan…

– Helloooo, do you have any plans?
– Well… We thought about jetski, but…

…svarar vi med vår bredaste svenskengelska accent utan att riktigt veta vad vi har gett oss in på. För om vi slapp det mest turistiga av St Thomas dagen innan så hinner karman ifatt oss där på stranden i Philipsburg en stekhet dag i januari. Inkastarna är som hajar för att tjäna till sitt dagliga bröd.

Vi är som en blodig köttbit, utsläng i havet med ödet att bli hajmat. När han efter 200 meter fortfarande inte givit upp tanken på att få oss som kunder och vi själva konstaterat att han dels har ett okej pris och att vi vill jetski:a och inte bara leta jetski så ger vi oss.

Det känns märkligt att susa fram över klarblått vatten och att vågorna som slår upp i ansiktet och resten av kroppen är varma. Det svalkar inte ens. Det är bara skönt. I en halvtimme leker vi runt i Great Bay, studsar fram över vågorna och bränner vattenvägarna så hårt vi kan. Och skapar kanske den finaste kartan som Garmin Connect någonsin sett. Leendet är kvar. Från öra till öra. Man borde åka till Karibien fler gånger. Och oftare.

Philipsburg

En soltorkande paus senare sitter vi på Hard Rock Café och summerar våra upplevelser. Från gårdagens stilla dyk i en lugn bukt på sköna St Thomas till en betydligt mer hetsig och turistig del av Västindien. Båda öarna med sina egna guldkorn i sina egna paketerade former och skepnader. Det här är det sista vi gör på Saint Martin och en timme senare skeppar vi ut från den tredje och sista ön.

Reflection glider i knappt ett tjog knop mot solnedgången och tar för första gången på resan riktning västerut. På däck 16 gör vi vår vanliga avseglingsprocedur och tar plats i var sin solstol. Upp bakom kullarna fortsätter planen att lyfta upp över oss men på lite mer avstånd än tidigare på dagen.

St Maarten St MaartenSt Thomas - St MartinKaribien 2014

Foto 3 & 4: M. Carlsson

8 KOMMENTARER

    • Det kanske inte är värt att åka till St Martin enbart därför, inte om du frågar mig i alla fall. Visst, det går nog att sysselsätta sig en vecka men… det finns mycket annat i Karibien att se. 🙂

  1. Den där stranden… har ALDRIG lärt mig vad den heter men nu behöver jag inte det heller för jag bokmärkar bara det här inlägget och vips sen hittar jag dit! Till flygplanen asså. Tack!

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här