Vi hänger för lite på hornet

En morgon kunde en biltuta höras upprepade gånger på Frösön. Man undrar ju om personen ifråga fastnat med handen på ratten och sonika inte fick den därifrån. Tuta ska man ju bara göra när man behöver och absolut inte såpass tidigt att man väcker varenda kotte i kvarteret.

Förresten. Det var jag. Som tutade alltså.

Om jag behövde väcka halva ön? Det kan du hoppa upp och klappa dig i arslet på.

Vi är vana att få kryssa upp och ner på Risslersgatan mellan helt galet parkerade bilar, när som helst på dygnet. Ibland går det att komma förbi och mellan dem med ett par decimeters marginal, ibland med ett par centimeter. Strax innan åtta en morgon gick det inte alls.

Då tutade jag. Upprepade gånger. Det tog åtta sekunder, sedan kom mannen vars körkort anlänt i ett Kellog’s-paket ut och såg lite förvånat på när vi backade därifrån för att köra upp på Bergsgatan via ett annat kvarter istället. Förbannade klåpare. Hade jag inte haft två minderåriga och nyfikna personer i baksätet hade jag givit honom mitt allra allra längsta finger. Ni vet vilket jag menar. Än bättre, hade jag haft tid hade jag gått ut och fört en dial… monolog med honom.

Och sedan tutat en gång till. Det tutas för lite i det här landet.

Folk på nedre delen av just Risslersgatan har en förmåga att parkera som en blind höna skriver böcker. Jävligt tröttsamt. Jag har tutat förut. Jag kommer tuta igen. Tid på dygnet skiter jag faktiskt i. 

Tuut tuut! Tut!

Daniel Rydénhttps://www.dryden.se
Storstad eller vildmark. Sverige eller utomlands. Varmt eller kallt. Blött eller torrt. Det spelar ingen som helst roll, för mig är det kontrasterna som gör livet. Med den här bloggen vill jag inspirera till just sådana upplevelser och jag hoppas att ni hittar det ni letar efter.

Mer på samma ämne

LÄMNA EN KOMMENTAR

Lämna en kommentar.
Skriv ditt namn här.