Nya vyer nådde näthinnan en morgon i början på slutet av maj när Stilla Havet kastade sina vågor in mot stranden. Så här långt västerut hade jag aldrig satt mina fötter tidigare men där stod jag nu med mina två, nakna i bara sanden och lät dem översvämmas av det kalla skummande vattnet. En horisont så lik många andra horisonter jag sett, men ändå så olik. Bortanför fanns bara oändligt hav, så mycket hav så man knappt tror att det är möjligt.

En lögnare till blå himmel spelade mig tidigt ett spratt när de kalla vindarna västerifrån fick huden att knottra sig. Södra Kalifornien i slutet på maj må låta inbjudande och med tanke på föregående veckas värmebölja så kände jag mig lätt bedragen. Där stod jag och ångrade mitt val att lämna packningens enda tjocktröja kvar på hotellet, medan surfaspiranterna tog sina brädor och kastade sig ut i vågorna. Alaska-vågor, som färdats längst västkusten i hundratals mil och som gör vattnen här generellt sett ganska kyliga.

Med fötterna i Stilla Havet

Surfare i Santa Monica

Santa Monica. Vägs ände för vissa, där gamla Route 66 hade sin sista hållplats efter en knappt 400 mils cross country-resa genom USA. Tvärtom för mig. En utgångspunkt, en kingsize-säng på hotellet som jag vaknade upp i. Före alarmet på iPhonen och istället till tonerna av sopbilens varningsljud när den backade in på gården för att tömma glaskonteinern.

Härifrån satte jag vid lunchtid, efter fotbad och surfiakttagelser, riktning åt nordväst på Highway 1, kanske mer känd som Pacific Coast Highway. Ut ur Santa Monica, som limmad längs kustbandet upp till Malibu. En sväng upp i Stunt Ranch State Park-krokarna. Bara för att vägen såg inbjudande ut. Bara för att jag hade noll förpliktelser. Bara för att jag hade noll tider att passa. Bara för att jag kunde. Det är så enkelt ibland.

När lunch blivit middag, när bilen tagit mig ner till kusten igen och både huvud och mage börjat skrika efter något ätbart landade jag återigen i Santa Monica. Att halvt planlöst strosa runt på piren där 66:an slutar, eller uppe på Ocean Front Walk en vanlig tisdag i maj ska inte underskattas. Uppleva lite av det vardagliga. Lunket. Avslappnat. Det är nästan så det var tillräckligt med intag för att kroppen skulle sluta skrika efter föda, men å andra sidan klagade den inte heller när jag tillslut satt på Bubba Gump och inmundigade en Captain’s Fish & Chips. Har man sett Forrest Gump 17 gånger så har man.

End of the trail

Santa Monica Beach

Solen sänkte sig tillslut bakom Santa Monica Mountains medan havet i oförtröttlig takt fortsatte att kasta sig in över de milslånga stränderna. Några tog sig ett kvällsdopp. Frivilligt som ofrivilligt, där i de kyliga västanvindarna. Jag stod på piren och iaktog. Länge och många. Tusentals solnedgångar har man sett genom åren och på det stora hela är de ju allihop likadana. Men ändå känns varje unik. Så även denna, vid ett hav jag aldrig tidigare satt foten i eller vid.

Ocean Front Walk

Santa Monica - Ocean Front Walk

Solnedgång i Santa Monica

Solnedgång i Santa Monica

4 KOMMENTARER

  1. Jag vet inte om jag ska bli avundsjuk eller inte. Säkert jättefint och fränt på många sätt, men också så tråkigt amerikanskt med milslånga raka vägar, asfalt mitt i sandstranden osv.
    MEN.. superfin bild näst sist i inlägget! 🙂

    • Det som gör de raka gatorna så speciella är ju att de är så speciellt raka! Jag vet inte om det är sexigt eller inte men onekligen en annorlunda upplevelse. Jag berättad mer om det i ett kommande inlägg om andra dagen. 🙂

      Gång- och cykelvägen längs stränderna var inte något problem då de gick så långt upp. I fallet på bilden ovan var det ju i alla fall hundra meter ner till vattenlinjen. Sand så det räcker och blir över med andra ord.

      Och sist ut – avundsjuk? Om något, bli inspirerad istället. 🙂

  2. Det är inte ofta jag känner lust att besöka den här delen av världen men din text och framför allt dina bilder fick det att faktiskt verka som om en resa dit är värt det

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här