Så. Efter några dagars bortavaro i en tidszon inte särskilt nära den normala så landade jag på lördagskvällen på Frösön igen. Jag har förvisso inte haft någon tropisk värme där jag varit men ryktesvägen har jag hört att det har varit högsommar på hemmaplan. Jag har brytt mig föga men såg å andra sidan fram emot solsken när jag väl satte fossingarna på jämtländsk mark igen.
Icke. Från en konturlös himmel till en annan. Från en klarblå till en klargrå.
Men det gör faktiskt inget. Det är vackert ändå, där Arctura försvinner i dimmridåerna och där regnet outtröttligt ramlar ner från en konturlös himmel. Det har sin charm. En sådan charm att det blev en klassisk bensträckarpromenad runt berget idag.
Otroligt skönt var det, efter att det senaste dygnet i princip suttit stilla 23 av 24 timmar. På olika platser. I olika former. Från ett stengolv på LAX i väntan på öppnad incheckning till ett Dreamliner-säte på 41000 fot över USA, Kanada och Grönland i drygt tio timmar. Hem till soffan och Champions League-finalen.
Nu återstår bara att se om Dreamlinern har gjort jetlagen så minimalt plågsam som den säger sig göra. Å andra sidan, det kanske hänger lite på när jag kommer i säng också. Kanske allra mest på det. Fortsättning följer.
