När jag bokade LA-resan lite hipp som happ och stack iväg i mitten av maj så gjorde jag det primärt för att få en upplevelsekick. Naturligtvis. Våren var ganska bedrövlig med taskig vinter och uteblivna skiddagar. Och kicken är ju en del av grejen med att åka iväg. Att få se, känna och inhalera något nytt och testa sina gränser. Att jag reste helt på egen hand gjorde allt dessutom ytterligare lite större. Det är något med att få klara sig helt själv. Jag har gjort det förut och jag gör det igen om det behövs, oavsett det är en glesbygdstrip i Dalsland eller på en sjufilig motorväg i en mångmiljonstad vid Stilla Havskusten. Nackdelen är att inte kunna dela resan med någon eller några andra.

En annan del av upplevelsen var att få åka 787 Dreamliner, Boeings senaste tillskott i flottan över kommersiella flygplan och vars främsta kännetecken dels är den låga bränsleförbrukningen och även att det är gjort till stora delar kompositmaterial och aluminium. Norwegian har kört Dreamliner i några år nu och det kan sammanfattas i två delar – låga priser och tekniska problem. Så nära inpå som knappt tre veckor innan min egen resa blev ännu en flight strandad på just Arlanda i nästan 36 timmar.

Å andra sidan, då var ju sannolikheten att det skulle hända igen med kort varsel ganska liten. Och mycket riktigt, flight 7087 lyfte i tid så strax efter 14 lämnade vi asfalten på Arlandas bana 08. Framför oss låg en elva timmar lång flygresa som började upp över Jämtlands fantastiska fjällvärld, vidare ut över Norska Havet, in över Grönlands magnifika östkust, vidare över ett islandskap för att sedan komma ut över Baffin Bay.

Där någonstans, när vi flög in över Kanada, orkade jag inte längre hålla ögonen öppna över isblocken 12000 meter under. Jag vaknade först när vi skymtade Klippiga Bergen ett par timmar senare, innan vi tillslut gled in över en ändlös stad åt vilket håll man än kunde titta. Kontentan är en väldigt vacker flight med många och varierande landskap under mig. Jag ville egentligen inte somna men ibland går det inte att hindra.

ESSA-KLAX i en Dreamliner

Grönland från Dreamliner

Approaching LAX

Så. Själva Dreamliner-upplevelsen då? Och Norwegian? Så här.

Biljetterna
Det var biljettpriserna som avgjorde att jag stack från första början. Skjut först. Fråga sedan. Boka först. Researcha sedan. För 3509:- var det inte så mycket att tveka på och det är ju Norwegians signum på long haul. Jag kom ner i pris tack vare att jag reste med endast handbagage och struntade i måltider ombord, däremot lyxade jag till det med bokad fönsterplats på utresan (men inte hemresan). Värt det alla dagar, som jag beskriver ovan. Biljetterna hanterar man sedan i Norwegians app om man så vill men att ha printade resedokument som backup är alltid ett hett tips, även om jag faktiskt aldrig använde ett enda av mina resepapper.

Första intrycken
Att kliva in i kabinen var något annat än att kliva på SAS 737:or på Frösön. Det doftade nytt, det var fräscht, och det var välstädat. Att det var ett “norskt” plan jag entrade märktes dock föga, det hade lika gärna kunnat vara Thai Air med tanke på personalens härkomst och dess knaggliga engelska. För mig spelar just det absolut ingen roll, men samtidigt kunde jag inte låta bli att skänka en tanke åt taskiga villkor och dåliga löner som det skvallras ganska rejält om i media.

Dreamliner interiör

Ekonomiklass
Det har sina fördelar att inte vara längst på planeten, det innebär bland annat att jag oftast har väldigt gott om benutrymme även om jag reser i “trång” ekonomi. Det blir ju en aning subjektivt men om jag jämför med andra flygbolags klasser så var det ingen större skillnad. Jag satt bekvämt, kunde fälla stolen och till och med sträcka på benen utan att sparka på grannen framför. Det hade jag dock inte kunnat göra om jag varit en och nittio. Jag överdriver inte om jag säger att jag sov bort sex-sju timmar av de elva på vägen hem. Visst, trött efter en intensiv vecka men det visar ju också att det inte var några problem att släcka ögonen och faktiskt sova ordentligt. Fantastiskt skönt!

In-Flight Entertainment System
Här märktes det att det var ett modernt flygplan jag satt i, där en Android-baserad touchskärm (inte pekskärm alltså, som i 777:an hos Air France vi flög med till Miami) gav mig filmer, TV-serier, ombordbeställning med kortbetalning (direkt vid skärmen), kartor och flightinformation. En helt okej lösning även om det var lite laggigt när man skiftade mellan apparna och även i kartvisningen. Det som däremot lackade rejält var utbudet av filmer och TV-serier. Ett tjugotal filmer och tre-fyra avsnitt från ett dussintal serier. Inte okej, även om jag nu lyckades klämma ett par-tre filmer totalt.

In-Flight Entertainment System Dreamliner

In-Flight Entertainment System Dreamliner

Kabinen
Här märktes det också att det var ett flygplan av det moderna slaget jag placerat mig i. För det första är trycket i kabinen motsvarande 1800 meter istället för runt 2400 meter som i äldre maskiner. Det ska, enligt forskning, bidra till bättre komfort och mindre jetlag. För det andra, fönstren är betydligt större än vad som kan anses normalt, ett sant nöje för oss som gärna hänger som klistrade och tittar ut. Dessutom är de så kallade smart-glass, där ljusinsläppet styrs elektroniskt. Därför behövs inte det klassiska solskyddet utan man ställer helt enkelt transparensen med knappar under fönstret. Däremot var det något (antar jag) som flippat på utresan då jag inte kunde ändra ljusinställningen. Synd, för jag ville gärna se Grönland i dess rätta skepnad istället för knallblått (se skillnaden i bilden ovan).

Ljudnivån ska enligt uppgift vara lägre i 787:an än andra plan. På utresan var det här inget som jag märkte något av men väljer man att sitta långt bak så kanske det bara är att köpa läget. På hemresan satt jag lite längre fram samt med gångplats, och då märkte jag direkt att det var tystare runt omkring mig. Bekvämligheten igen då, som jag skrev ovan, att kunna sova bort 70% av hemresan. Det satt onekligen som ett smäck.

Större fönster Dreamliner

Fresh air Dreamliner

Att komma hem
Efter Karibien-resan var jag obotligt skittrött i drygt en vecka efter hemkomst. Förutom den klassiska jetlagen så adderade jag också några sena nätters bildredigering efter hemkomsten och ja, det kan ha bidragit. Efter LA-resan kan jag inte ens påstå att jag kände av jetlagen något alls. Visst, lite sliten men inte alls i jämförelse med post-Karibien och jag sov dessutom riktigt bra på hemresan. Om det har att göra med LED-belysning, bättre kabintryck, bättre luftkonditionering eller att jag sonika var trött efter veckan på vift kan jag vetenskapligt inte uttala mig om, men med 787-faktabladet på bordet så är det nästan att jag kan skriva under på att kabinens vettiga omständigheter bidrog. Helt ovetenskapligt, som sagt.

På det hela taget
Det här var min första Norwegian-upplevelse (man ska väl slå på stort direkt?). Mycket har man hört om dem, både bra (priser, service, destinationer) och dåligt (maten ombord, strandade 787:or, kabinpersonalens villkor) men det bästa är att bilda sig en egen uppfattning. Och slutbetyget för min del är att allt fungerade väldigt bra.

  • Bäst. Totalt 22 komfortabla timmar på en Dreamliner med fantastiska vyer! Så klart. Och att flighterna lyfte enligt tidtabell.
  • Sämst. LAX och Tom Bradley International-terminalen. Trots enbart handbagage kunde jag inte checka in via self-serviceautomater utan blev tvungen att invänta öppnande av incheckningsdiskarna.

Om jag kan tänka mig att resa med Norwegian igen? Japp.
Om jag är resesugen? Röker greker? Skiter björnen i skogen?
Om jag kan tänka mig en Dreamliner igen? Yesbox, men den är i skrivande stund inte högst prioriterad eftersom jag vill fortsätta bocka av checklistan. På den står bland annat B747, A340, A350 (kommande) och framförallt A380. Det får dock bli en lite lite senare fråga.

Källor
Smart Glass, Wikipedia
– Boeing 787 Dreamliner, Wikipedia
– Boeing, Wikipedia
– Long Distance Revolution, Norwegian
– Great Circle Mapper
– Airliners.net

7 KOMMENTARER

  1. […] Brukar ni spana på unboxing videos? Packa-upp-prylar-filmer alltså, som härjar fritt och löst på Youtube. Pojkar och flickor, kvinnor och män i alla åldrar som packar upp sina nyinköpta prylar inför kameran och sedan berättar om sina första intryck. Jag brukar spana in dem titt som tätt, för att få intryck av hur prylen ser ut i händerna på folk och så vidare. Well, KLM tar det här ett steg längre och låter oss hänga med när de kör en Unboxing Dreamliner, 787:an som varit i luften sedan 2011 och som jag själv flög med till Los Angeles 2014. […]

  2. Hej Casper Bradley här, intressant att du var på Tom Bradley Terminal för jag har en kusin som heter Tom Bradley och hade en gammelfarfar som också hette Tom Bradley. När jag ser Tom Bradley Terminal så tänker jag på mina släktingar

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här