Att ta sig hem bäst man vill

Jag blev avsläppt i Torvalla igår kväll.

Ta dig hem bäst du vill, din late jävel!

Orden var mina egna och ett löppass var onekligen vad som behövdes. Två veckor efter Keb var jag äntligen hyfsat frisk från förkylning och inställd på ett pass och i ett hällande men vindstilla regn tog jag de första stapplande löpstegen sedan julis sista vecka. Okej, nu blev det ju 69km vandring på fem dagar på senaste roadtripen så helt obekant med att sätta den ena foten framför den andra var, och är, jag fortfarande inte. Men med en dryg vecka kvar till ToughViking borde jag kanske ha fler mil i kroppen vad gäller löpning än jag har.

Hur som helst.

12km senare sprang jag sjöblöt, efter konstant regn hela vägen, in på gården, touchade porten och stannade klockan. Jag fattade ingenting. Genom hela passet hade jag, förutom första kilometern som innehöll en pisspaus, legat stadigt kring fyra och en halv per kilometer. Milen på fyrtiosex och en halv, tolv på drygt femtiosex. Tretton hade nog gått på under timmen.

Smått obegripligt. Vad har jag gjort? Vilat mig i form med virus i kroppen? Den roliga och positiva sidan med kalaset är ju att det uppenbarligen finns något att ta av. ToughViking är jag just i skrivande stund inte särskilt orolig för. Lidingö är det lite värre med. 15km tar jag mig runt. Även med hinder på vägen. 30 är betydligt mer slitsamt. Så nu krävs det en vettig planering för att i alla fall få några långpass i ben och huvud innan vi skriver sista veckan september i kalendern.

Kämpa!