Efter att under natten ha vaknat några gånger av regnets smatter mot tälttaket bestämmer vi oss för att servera en havregrynsfrukost innan tältet packas ihop och lassas upp på våra ryggar igen. Ihärdigt förföljda av mygg och sviare, odågor som dock inte hinner med oss när vi sätter fart i västlig riktning. Ett dussin plus två. Så många kilometer återstår innan vi slår upp tältet nästa gång, vid en fjällstation så nära målet vi kan komma.

Innan resan har vi pratat om “E4:an”. Vandringsleden från Nikkaluokta till fjällstationen, så tydlig att den med lätthet syns på satellitbilder utan någon närmare inzoomning, likt den till exempelvis Helags från Ljungdalen. Lättvandrad, bred och fri från hinder. 

Vi bedrar oss. Leden är stenig och tungvandrad och trots att vi plockar kilometer för kilometer påminner fötterna oss om att de också finns och att de också har känslor. Svetten rinner på rygg och bröst medan solen börjar spricka igenom och termometern visar troligtvis närmare 27 grader än 20.

Laddjujohka

Nikkaluokta-Kebnekaise

Laddjujohka

Men belöningen låter inte vänta på sig. Medan Laddjujohka rinner vår motsatta färdriktning på vår vänstra hand börjar vi ta höjd och skåda Láddjuvággi, dalen som vilar mellan massiven. Det är vackert så det gör ont. Om man nu kan uttrycka sig så. För egentligen gör det inte ett dugg ont.

Etthundratre procent njutbart är det när den säregna kraterliknande Duolbagorni reser sig upp och omges av några moln som snart försvinner ett efter ett. En spets mitt i vår urgamla bergskedja, våra älskade och söndereroderade Skanderna.

Laddjujohka och Tolpagorni

Knappt fyra och en halv timmes vandring senare. Ett par hus skymtas. Vi gör entré. Kebnekaise fjällstation välkomnar oss på ett varmt, gemytligt och vänligt sätt. Om parkeringsplatsen längs E45 var kallt osocial så är det här dess raka motpol. Glädje. Hela vägen. Tältet är snart uppslaget och middagen hägrar till vyer av bergsmassiv signerat 450 miljoner år av skapelse.

Kebnekaise fjällstation

Oväder över Kebnekaise

Trangiakök

Nyckfullhet och väder. Hand i hand vandrar de runt i fjällvärlden och sätter besökarna på ständig vakt. Den här dagen är inget undantag. På platån vid tältplatsen står jag och ser ovädret vandra mot oss, som en hälsning från självaste Keb om att vi ska vara uppmärksamma.

Sju minuter senare står trangiaköket kvar ute. Vi ligger i tältet och hör knappt vad vi själva tänker. Smattrandet av ovädret är öronbedövande. Blixt på blixt lyser upp tältduken och mullret vandrar mellan bergknallarna. Man är ganska liten. Man är också ganska fascinerad. På samma gång.

Oväder och Laddjujohka

Oväder över Kebnekaise

Att sitta ner på en fjällstation, omgärdad av människor med likasinnade mål och upplevelsebehov, är lätt underdrivet ganska gemytligt. Att ta en IPA och lyssna på vandrares dagsberättelser eller kommande dagars mål och äventyr. Om världsrekordstider som ska slås när Sydtoppen ska springas på under två timmar, eller om skåningar som inte bara har en dagstur till närmaste järnväg utan ytterligare ett dygns tåg hem innan kängorna åker av fötterna och ryggsäckarna ställs åt sidan.

Det är då man vill stanna klockan en stund och inhalera intrycken. Och ladda för en morgondag som kommer att bli lång, jobbig men framförallt upplevelserik. På flera plan. På flera höjdmeter. I flera väder.

2 KOMMENTARER

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här