Att rulla ut från Östersund en söndagmorgon i augusti, med solen lätt i ögonen och en värmebölja anno 2014 som omsveper oss. Känslan. Att läsa på “Arvidsjaur 448” på avståndsskylten och veta att det där inte bara är en lång sträcka utan att det också bara är hälften av vad som ska klaras av.

Vägar, vägar, vägar, renar, vägar, vägar och vägar är vad som väntar. Att se en vit ren i Blattniksele, att åka över Ligga Kraftverk över Lule älv och att se skyltar till nationalklenoder som Sarek och Stora Sjöfallet. Saker man bara hört talas om och som plötsligt är inom räckhåll men ändå inte målet.

Roadtrip Keb

Roadtrip till Keb

Elva timmar senare. Bilen har rullat klart. 87 mil är avklarade. Fjällvärlden har vi redan skymtat längs vägen men nu är det på riktigt. Nikkaluoktas skymningsmagi är påtaglig när solen har sänkt sig bakom massiva stenhögar. Jag personligen sätter mina fötter så långt norrut jag aldrig tidigare varit.

Vi är inte nöjda för dagen. Väskorna packas klart och hängs upp på våra ryggar. För att lätta på psyket en aning avverkar vi några kilometer redan den här kvällen. Det känns bättre i morgon. Vi trampar iväg från vägs ände. Ut bland fjällbjörkar, mygg och Lapplands vildmark.

Avgång Nikkaluokta

Knappt sex kilometers vandring, en dryg timme senare. Vi når båtplatsen, lite bebyggelse och Láddjujávris gröna vatten. Tältet slås upp. Trötta ögon. Sova. Och att somna till en kuliss likt den vid nedre båtplatsens grönytor är terapi för själen. Långt där borta reser sig Kebnekaises svarta kulis med glaciärfläkarna i det lilla motljus som kvällen bidrar med. Vi sjunker ner i sovsäckarna. Somnar ganska skönt. Ganska snabbt.

Nedre båtplatsen

Tältplats

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här