Raka vägar. Vita renar i Blattnicksele. En halv pizza i Arvidsjaur. Skyltar till svenska nationalklenoder. Fjällkulisser. Tältnätter. Åskoväder. Toppbestigning och THE toppbestigning. Sju mils vandring. Mer raka vägar. Ödemarker. Grannland. Grannländer. Mer ödemarker. Mer gränsland. Så. Efter fem dagar on tour så var morgonen kommen då vi börjar ta sikte på Östersund igen. 110 mil bort.

Samtidigt som E8 på den finska sidan av gränsen känns oändlig åt alla håll så går det ändå fort. Lite trafik, raka fina vägar, farthållarvänligt (och en konstapelkontroll vi lyckades undkomma) och i princip fritt från renar. Avstånden gör oss dock påminda om var vi befinner oss men det är samtidigt nästan så vi har börjat vänja oss vid att 20-30 mil faktiskt inte är särskilt mycket, med lite perspektiv på saken. Vi stannar för en extremt snabb pinkpaus, eftersom sviarna håller på att äta oss ända in i märgen, och inser att vi är lika långt från gårdagens Kilpisjärvi som till dagens delmål Torneå. 23 mil hit. 23 mil dit. 23 mil hit eller dit.

E8 i Finland

Efter att vi haft Torne älv bredvid oss de sista 15 milen mot kusten så når vi tillslut Torneå och gränspassagen mot Haparanda. Vi är i princip så långt österut i vårt land som vi kan komma och ännu en bock ristas in i att-göra-listan. Vi kör på ett säkert kort och IKEA-lunch innan E4:an tar oss västerut och söderut. Norrlands kustlinje känns som rena storstadsområdet. Motorväg. Avfarter. Städer. Trafik. Det känns nästan främmande efter några dagars turnérande i vårt lands kanske ödsligaste områden. Sådana här perspektiv är bra att ge sig själv ibland men man måste utsätta sig för dem för att inse vikten av dem.

Regning E4 i Sverige

60 mil efter dagens första kaffe, innan avfärd, rullar vi in i Skellefteå och precis som vi brukar göra så bokar vi hotell med en halvtimmes varsel. Booking- och Hotels.com-apparna gör sitt jobb och Best Western mitt i stan får bli vår natts tillhåll efter ett par öl på stan och en välförtjänt middag.

Natten var god och för första gången på några dagar vaknar jag upp utan feberkänningar. Det är lördag. Dag nummer sju. Sista etappen ska bli av och via Umeå rullar vi västerut. Transportsträcka. Mot kända trakter via fantastiskt tråkiga vägar. Men med en hemstad i sikte.

246 mil efter att vi lämnade Frösön står vi åter på parkeringen där allt började. Inte lika taggade som då. Inte lika pigga. Däremot är vi höga på upplevelser, intryck och vetskaper. Vetskaper om att ta bilen till våra nordligaste delar, vandra i flera mil, bestiga vårt högsta berg och sedan ta oss tillbaka. Vi lever på den här bedriften ett tag innan vi tar nya djupa andetag och planerar något nytt.

Östersund. Hemma.

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här