Sub 2:50. Mycket nöjd om jag springer under en sådan tid och det känns helt klart rimligt att landa där kring dessa krokar.

En förhandsteori om någon inför Lidingöloppet med personbästaambitioner, bra dagsform och sub-2:50 i åtanke. Jag stärkte den teorin när jag i en SJ-anordnad tävling strax innan start tippade min sluttid till 2:47:33, innan jag lunkade bort mot startområdet för en stunds uppvärmning.

Startgrupp 11. Sist ut och historisk, då Lidingöloppet aldrig tidigare haft så många grupper. Tio minuter efter två skjuts raketerna upp och vi lubbar ut på Koltorps gärde. En ansträngning om trettio kilometer väntar mig och oss. Över gärden, genom skogar, i backar upp och ner, förbi bostadsområden och en sista mil som är lite jobbigare än de två första. Jag är så taggad jag kan bli och bara längtar ut efter att få slita, svettas och testa mig.

Jag har bara korta ögonblick som minnen av Lidingös natur den här höstdagen. Allt runtomkring är mest som en dimma. Däremot är minnena många av blicken i marken, tusentals skor, stigar, rötter, vattenpölar och urdruckna vätskemuggar. Från strax efter starten och hela vägen in i mål är det helt tjockt med löpare så något annat än blicken en meter framför är en omöjlighet. Vid några få sekvenser, som mest runt en knapp kilometer under första milen, får jag ett bra flow i löpningen och kan springa tämligen obehindrat i vänsterfilen. När folk i sämre tempo väl håller sig därifrån.

HÅLL HÖGER! HÖGER TACK!

Det är nog mina mest använda ord under mina knappt tre timmar ute i spåret, följt av mitt “Tackar!” efteråt. Det är trångt och det är många som inte följer instruktionerna. Jag orkar inte irritera mig på det utan väljer att dra ett dussintal svängar ut i periferin för att ta mig om. Vissa ursäktar sig ändå, hoppar till höger och ger ett par peppande ord tillbaka. Det stärker som fan.

Vid två mil börjar jag få vittring. På pers. På sub-2:50-tid och ytterligare några minuter där till. Vid två mil vet jag också att banans tuffaste partier börjar. Vid två mil börjar den riktiga utmaningen, när långpassen i förberedelserna ska komma till sin rätt. Vid två mil och framåt börjar mina kära medlöpare äntligen hålla till höger i större utsträckning när de går upp i backarna vid Grönsta, Abborrbacken och Karins dito.

Jag tar sats. Jag har mer att ge. En behövlig känsla när jag vet att backarna kommer att ta på krafterna. I en nedförsbacke är jag en hårsmån från att snubbla ner mig själv och en medlöpare ut i skogen men klarar mig precis. I Abborrbacken går jag tre-fyra meter men jag får ingen ro i kroppen utan trampar ut i vänsterspåret och springer vidare. Klockan under ständig uppsikt. Sub-2:50 fortfarande inom räckhåll med några få minuters marginal. Vid 27 kilometer roffar jag åt mig en mugg cola och sportdryck. I Karins backe, den sista tuffa ansträngningen, gör jag som en stund tidigare och går några få meter. Det går inte att gå. Jag får ingen sinnesro. Återigen drar jag ut i vänsterspår och försöker med de sista krafterna öka takten.

När jag hör målområdet och tittar på klockan börjar jag inse att det här kommer att bli riktigt bra. Pressar lite lite lite till och upploppet kanske är ett av de skönaste jag gjort. Fortsätter på inslagen väg i vänsterspår och susar förbi ytterligare ett knippe löpare. Segergest och målgångsjubel sista tio metrarna. Hoppar nästan in på mållinjen. 2:48:46 stannar min egen klocka på och 2:48:44 stannar den officiella tidtagningen på.

Pers! Sub-2:50! Medaljen i näven! Sprudlande glad. Fantastiskt trött. Stapplar framåt i målfållan och får i mig diverse vätska och ett par gifflar. Medaljen håller jag hårt i.

Medalj och GPS-klocka efter Lidingöloppet

Skor

En timme senare. Vi har skippat busskön tillbaka till Ropsten och ringt in en taxi istället. Sitter i baksätet och somnar nästan. Överdragskläderna är guld, jag fryser knappt men kroppen är stel och huvudet är tomt. Tittar till GPS-klockan emellanåt och ja, tiden stämmer. Framåt halvåtta når vi äntligen duschen i rummet på Liljeholmen. Varmvattnet öser över mig och inte ett enda skavsår gör sig påmint. Ännu en belöning. Men den kanske bästa sparar jag till sist.

Burgaren. IPA:n från Lagunitas. På BankOMat, vid Liljeholmskajen. I en hungrig kropp blir det här den perfekta avrundningen på en lång och bra dag. Två timmar senare har jag inte så mycket mer att ge. Sovsäcken omsluter mig och jag somnar. Med värkande lårmuskler. Och jävligt nöjd. Men av loppet minns jag inte så mycket mer än fötter, stigar och urdruckna söndertrampade muggar.

Och ett personligt rekord.

BankOMat Liljeholmskajen

Bild 1: J. Silfver

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här