Panorama du Mont Blanc, tack!

Den bruna vägskylten längs Europaväg nummer 25, strax utanför Sallanches, skvallrar om att vi åker ett turiststråk i närheten av det som benämns som Alpernas tak. Eller rentav Europas tak, som man avfärdar Elbrus.

”Panorama du Mont Blanc”

Någonstans här ska vi alltså skymta det som vi hittills bara sett i diset på sju mils håll från Genève. Bara moln ser vi. Tills vi höjer blicken. Ovanför det vita fluffet. Är man van vid våra svenska berg så tittar man aldrig så högt upp. Men det är andra tider nu, andra platser, andra vyer och andra höjer. Mont Blanc spetsar till sig och markerar sin närvaro. Vi är hänförda. För första men inte sista gången den här dagen.

Vi har en timme tidigare hämtat ut vår hyrbil, en Alfa Romeo Giulietta, ett par kvarter från hotellet, kryssat oss ut ur Genève och rullat över på den franska sidan. Alperna blir allt mer dramatiska på båda sidor om oss, ändå löper motorvägens fyra filer på i outtröttlig takt rakt in i massiven. Efter drygt en timme når vi Chamonix som är delmål för dagen men vi är inte nöjda med de drygt tusen höjdmeter vi befinner oss på. Vi ska upp. Upp. Upp. Och upp. Vid dalens station betalar vi våra 55 euro innan vi kliver på kabinen som via en hissnande färd ska flytta oss i nästan rak himmelsk riktning.

En knapp halvtimme och drygt 2700 höjdmeter senare. Vi kliver ut på en terass som saknar konkurrens om vad jag tidigare har upplevt vad gäller toppar, vyer och altituder. Aiguille du Midi sticker likt en sylvass nål rakt upp till 3842 meter över havet och nivån gör sig påmind efter att kroppen inte riktigt förstått att det är lite syrefattigare här uppe.

Panoramavyerna. Svårslaget ögongodis som omfattar allt från Chamonix nere i dalen till Mont Blanc och dess glaciär på 4810 meter. Under en klarblå himmel inhalerar vi vad Frankrike, Schweiz och Italien har att bjuda på. Bergsklättrare som tar saken i egna händer och en ström av toppaspiranter som skymtas hela vägen upp på toppen. Inspirationen vet inga gränser och känslan av att själv göra det etsar sig fast i huvudet. Kameran smattrar som om den aldrig gjort något annat innan vi efter ett par timmar planar ut på terassen med en mugg kaffe. För att lugna ner oss lite och faktiskt njuta av besöket. Vi är bara hänförda. För andra gången idag. Men inte den sista.

Trots att handsvetten flödar i kabinen på vägen upp (och ner) så älskar jag bergstoppar, vyer och höga höjer. Har gjort så länge jag kan minnas. Tittat i kartböcker. Klättrat på höga klippor på Bohus Malmön i början av 90-talet och nu senast Kebnekaise för en dryg månad sedan, utöver ett antal mindre och större toppar i Jämtlandstrakterna. Jag har svårt att få nog och jag lockas av tanken att få göra en sådan här alptopp själv framöver. Ett nytt mål, när Tough Viking-loppen är avklarade och Lidingö känns gjort och gjort. Att få stå högst upp och blicka ut över spetsiga grannar och andas den tunna luften.

Efter några timmar på taket, där vi lapat sol med vy, börjar hungern göra sig påmind. Vi tar kabinen samma väg tillbaka och på kort tid tappar vi samma 2700 höjdmeter igen. Vi tar en kort promenad i byn innan vi landar på La Tablee för en bit mat. Eller flera bitar. Som vi själva grilla vid bordet. Titt som tätt blickar vi upp mot toppen och funderingen landar över mig – vänjer sig invånarna med att bo granne med det här? Gör man någonsin det, även om man bor här tjugofyra sju året om?

Jag tvivlar på det och vi är i alla fall hänförda. För femtioelfte men inte sista gången idag. Vi har en bilresa kvar till Genève. Via en liten omväg.