Det finns ett klassiskt referat om man är United-fan. Från förra seklet.
Can Manchester United score? They always score!
…och vill man se målen kan man titta här.
Men det var inte det jag tänkte skriva om. Jag fick ett meddelande igår. Tränar-M ville veta status för hur man tänker göra med säsongen 2015. Den numera avslutade säsongen för i år slutade redan på försäsongen, när jag klev av träningen på Jämtkraft Arena med känslan av att det inte fungerar. Sedan dess har jag i princip knappt rört en fotboll, bortsett från fotbollsgolften i somras.
Ås? Tja, ”vi” åkte ur fyran med dunder och brak och spelar femman nästa säsong. Det vore en morot, den nivån passar bättre både för laget och mig. Men är jag sugen på att ens försöka med tanke på att knät är som det är? Tveksamt? Jag tänker ju att jag ska undersöka trasorna av det som en gång var ett korsband och se om det faktiskt är av eller inte. Än har jag inte fått tummen ur röven. Istället har jag bokat upp mig på annat som gör att jag vill och måste träna istället för att få knät uppsnittat. Roligt på kort sikt. Kanske inte lika kul på lång sits.
Så.
Can Dryden play? He always plays.
United vände och vann på stopptid i ovan match. Är det här min egen stopptid i finalen av ”fotbollskarriären” (karriär, eller hur!) jag ser? Är det nu jag vänder och kör en sista säsong? Eller ska jag sonika nöja mig med att bli den soffteoretiker jag verkar sträva efter, nu när jag skickat in anmälan till Malmö Högskola och ett par fotbollskurser på distans?
Ibland är jag så poetiskt och metaforisk att hälften hade mynnat ut i en svårtolkad bok.
Fakta kvarstår. Jag hjärta fotboll. Och hur jag än vrider och vänder på det så är det alltid roligare att spela än att titta på.
Foto: M. Eliasson 2008 (t.v), R.Rydén 2012 (t.h).