Med blickarna fästa söderut

Det gråa täcket ligger tungt över Skåne, en dag i slutet av oktober när vi rullar ut från Malmö. Staden som vi precis anlänt men staden som vi inte har för avsikt att spendera jättemycket tid i. Vi har ögonen på något annat. Ganska ytligt så här i ytterlighetstider, när de ska strävas efter mål och sådär svenska extrema saker. För så har det ju blivit, 2014. Det där året när det ska spetsas till lite extra.

Tillsynes ljudlöst rullar vi söderut i den riktigt fina Q7:a som vi en stund tidigare, på lån, har hämtat ut hos Audi Malmö. En gigant, trots att vi tycker att Passaten hemmavid är stor. En tyst gigant, för den är betydligt tystare än Passaten, som vi tycker är tyst. Vi blickar ut över det platta landskapet med milsvida vyer. Vi rullar genom Trelleborg och jag fångar mina egna minnen i hamnen, där TT Line-färjan reser sig. Det var där roadtriplivet började en gång i slutet på 80-talet, när familjen tog bil och båt ut i Europa och skapade resesuget i tidig ålder.

Efter knappt fem mil rullar vi ut på parkeringen vid Sveriges sydligaste udde. Dagens första kontraster är bara början på vad som kommer. Platta landskap. Korta avstånd. Inga promenader på flera kilometer. Vinden biter i och kastar meterhöga vågor in över vågbrytaren vid hamnen. Vi vet var vi är och Smygehuk pekar ut riktningen om var vi har varit för knappt tre månader sedan. Treriksröset, 1572 kilometer norrut. Ännu en ytterlighet till samlingen.

Det går att tycka olika saker. Det här ser inte mycket ut för världen. Ett monument, en ganska tråkig hamn och starka oktobervindar. Jag som dessutom fascineras av höga berg, ödsliga landskap och långa avstånd. Men Smygehuk blir mer än vad det kanske är tack vare just att vi varit vid Treriksröset för inte så längesedan. Det är nu man förstår att Sverige är ett långt land med stora kontraster. Insikten gör det mäktigt. Jag tycker om Sverige och säger som jag sagt många gånger förut – inrikessemester ska aldrig underskattas. Fler bör göra upptäcktsfärder på hemmaplan.

Vi tar en senlunch på Smygehuks rökeri precis vid parkeringen. Sydkustens Pärla med varmrökt lax, örtagårdssås, löksill, krabbsallad och kräftstjärtar sitter verkligen som ett smäck och kvalar absolut in på listan över godaste fiskrätterna jag har ätit på väldigt länge. Hunger och miljö kan spela in men färska prylar är grejen.

En fotosession av en vit Q7:a senare är vi klara. Inte för dagen, men vid sydligaste punkten i vårt långa land. Riksväg 9 får vårt celebra besök när vi tar höger och rullar österut, med en touch av nordlig riktning. För så mycket mer söderut går det inte att komma.