Lidingöloppet har fått smälta in lite nu några dagar och träningsvärken har helt försvunnit. Det har tyvärr också träningssuget gjort nu när höstens stora åtaganden är lyckligt och framgångsrikt utförda. I morgon blir det återstart när jag släpar mig själv till gymmet för ett HIIT-pass, modell pulshöjande. Så vitt jag vet har jag börjat prata om ToughViking i Åre i mars, så helt mållös borde jag inte vara och dessutom vet jag ju om att träning är något av det roligaste som finns. Även om det kan låta annorlunda ibland…
Hur var då loppet i lördags? Jag tänkte blåsa igenom några punkter här som får gå under dryden.se-luppen, ungefär det som hindren på ToughViking fick genomlida.
Pre-race – 4/5
Bussar från Ropstens t-bana gick i ett och vi, som var ute i god tid, stod inte mer än fem minuter och väntade. Nummerlappshämtningen på Lidingövallen gick utan anmärkning och sedan var det bara att slå sig ner och invänta starten. Det gjorde man rimligtvis i toakön eftersom den var både lång och långsam. Fler bajamajor på sin plats?
Folktätheten – 2/5
Jag bor i Norrland, uppvuxen i Dalsland. Jag är inte jättevan med många människor på liten plats och framförallt inte på längre löprundor i skogen. Skämt å sido, efter att ha läst min förra Lidingöberättelse så inser jag att det faktiskt blivit värre sedan sist. Under en-ett par kilometer under de två första milen var det hyfsat framkomligt men mestadels handlade det om halvmetrar till godo. Även om jag ville hålla ett högre tempo så skulle det inte gå och jag tror aldrig att jag kryssat mig fram så mycket som i lördags. Vad gör man då åt saken? Ja, jag vet inte riktigt. Man kan inte starta vare sig särskilt mycket tidigare eller senare med tanke på lopp innan och mörkrets infall framåt kvällen.
Vädret – 5/5
Det var ganska blåsigt på Lidingövallen innan men så fort vi kom in i skogen så blev det lä. Då visade det sig att blå himmel och 15°C var det ultimata att springa tre mil i. På några få ställen friskade vinden i men knappast något som utgjorde något hinder. Det här var så perfekt det kan bli.
Löparna, del ett – 3/5
Tystnaden som uppstår… när 20000 löpare beger sig ut på Lidingös stigar och gångvägar för att ta sig runt 30 kilometer. Jag skojar inte nu. Första milen så tänkte jag på det ett par-tre gånger. Det enda jag hörde, förutom ett par enstaka ”Håll höger!”, var stegen. Stegen av hundratals löpare på liten yta som flyttade sig framåt i skogarna denna vackra hösteftermiddag. Allt eftersom loppet gick blev det lite mer ös. Själv skrek jag pushande skit vid både 15 och 20 och ett par gånger sista milen. Vi ska väl hjälpa varandra där ute?
Löparna, del två – 1/5
Instruktionerna var tydliga. ”Håll höger” om man inte har för avsikt att springa om folk. En vanlig ”regel” i löpsammanhang. Ja, det gäller kanske främst er som envisas med att springa med så hög musik i lurarna att en atombomb på Bosön inte skulle genomtränga ljudet ni omger er med. Att sedan hänvisa till vattenpölar i högerspåret håller inte (ja, ”Det är ju vatten där!” hörde jag en person uttrycka sig när jag påtalade om högerspåret). Det är en löptävling och det har regnat innan. Man kommer att bli blöt och smutsig.
”This is the fucking Lidingöloppet – not amateur mannekänguppvisning. Please take your responsibility.”.
Som Stuart Baxter skulle sagt om han sprungit.
Löparna, del tre – 5/5
Tack alla ni som är positiva och pushar medlöpare till framgång och är vänliga ute i spåret! Ni överglänser alla andra.
Post-race – 4/5
Man går i mål, får medaljen, lotsas ut ur målområdet och får lite energipåfyllning längs med. Sedan plockar man upp sina väskor och överallt är det hjälpsamma medarbetare. Det är välsmort och det fungerar bra. Jag saknar dock energipåfyllning även utanför själva målfållan. Eller så fanns det och jag missade det. Mot uppvisande av nummerlapp skulle man servera oss löpare något enkelt (fler bullar, mer cola) och samtidigt som målfållan hålls flytande och man slipper besökande snyltare.
Transporterna efteråt – 2/5
Nu har man från officiellt håll redan gått ut och bett om ursäkt men man borde väl sett det här komma? Att få stå i en kilometerlång (!) kö till gratisbussarna som fastnade i Norra Länkes arbete känns inte okej. Vi sket i det där tramset och tog en taxi. Det tog 45 minuter från Lidingövallen till Ropstens t-banestation. Strax efter oss kom ett par busslasser.
Så. Lidingöloppet. Sist gång jag sprang så skrev jag efteråt att jag inte alls var särskilt sugen på att göra om det. Nu sitter jag här med mitt andra race på samvetet och skillnaden den här gången är att jag mycket väl kan tänka mig att göra det en gång till.
Minst.
