Som jag skrev i tisdags så blev det ju återpremiär igår. Fotboll. Jag har alltså inte tränat ett helt pass av den typen sedan – sätt er ner – februari. Det är en frikkin’ lång tid. Well. Lyckligtvis har jag som bekant ersatt fotbollsträningen med annat och satt andra mål så jag sticker ut min skäggiga haka och konstaterar att jag sonika inte är ur form. Snarare tvärtom. Kanske inte fotbollsform då. Men ändå. Sedan är det ju alltid som så att har man inte kört en typ av träning på länge så kommer det att kännas en-två dagar efteråt oavsett. Jag längtar efter den värken, det lovar jag.
Jag känner för övrigt fortfarande av tisdagens dubbelpass, blandat med sviterna från bolljagandet igår kväll som börjat komma krypandes. Men mest bodypumpen. Varför? Tja, det var tre-fyra veckor sedan sist gång jag belastade mig med det. Och så är det bara att konstatera – vila är bra skit och återstart är ännu bättre.
Så. Antal knäckta knän? Noll. Ja, jo, visst. Jag fegar en aning i närkamperna men huvudsaken igår var att få sparka på den där jävla bollen igen. Lyckan som spred sig i kroppen är… alltså, den är ganska obeskrivbar. Må så vara att det är Jämtland, division V och före försäsong. Plus att jag är närmare 35 än 25. Det sprätte ta mig sjutton i hela kroppen. Jag var så stört laddad att jag hann med en FIFA15-match innan avfärd till Ås. Iförd träningskläderna. Inklusive knäskyddet. Sånt gjorde jag inte ens när jag var 12…
…men det kanske mest berodde på att jag inte hade något TV-spel då.
