Ett par dagar in på det nya året gjorde vi en kort roadtrip, från Trollhättan och ut till de kala klippornas Grebbestad. Som vi ju brukar göra, fast då när landskapet är klätt i sommarskrud, vattnet är lite mer inbjudande och klimatet lite varmare.
Vi åkte ut till Tjurpannans Naturreservat, där jag aldrig tidigare varit. Det ska enligt ryktet vara ett ökänt område både vad gäller sjöfart och även människor som får för sig att bada, på ett eller annat sätt. När stormen Svea dessutom visade sig från sin allra tjurigaste sida så var det både gästvänligt och ogästvänligt på samma gång. De mörka vågorna, höga som hus, piskade in över klipporna och gav vattenkaskader flera meter höga där vi stod på behörigt avstånd och studerade naturfenomenet.
Mäktigt och fascinerande och har en vägarna förbi så rekommenderar jag absolut ett besök här. Nästan längst ut med öppet hav inom synhåll, västkusten från sin bästa sida. Oavsett väder. Bring your vettigaste skor för ändamålet och vindtät jacka om det är en dag som denna.
Vi körde en V40 på vägen till och från, pumpad med teknik. På gott och ont om man inte är riktigt van men guld efter några mil bakom ratten. Passaten hemma är ju inte direkt något tekniskt monster så sett (men jösses vad den går stabilt), där Volvon har både döda-vinkeln-varnare, farthållare som håller koll på framförvarande bilar, system som håller koll på filen man kör i och annat tekniskt mumbo jumbo som ska ha stenkoll. På allt. Och lite till.
Mitt på E6:an, i vänsterfilen, får den plötsligt för sig att skrika till ett par sekunder. Byxbyte på mig? Inte långt borta. Vad det var? På en vanlig mötesväg hade det kunnat vara en viltvarning men i det här fallet tyckte den nog bara att jag låg väldigt nära mittstaketet. Vet inte om jag håller med men visst, jag var en aning mer uppmärksam resterande mil av resan.
En riktigt bra funktion är avståndsmätaren till framförvarande bil, om en har farthållaren inpetad och har satt vilket avstånd det ska vara (tre nivåer). Volvon bromsar automatiskt in när bilen närmar sig och byter jag fil så accelererar den automatiskt upp till hastigheten som jag hade farthållaren inställd på innan inbromsningen. Det här i Passaten hade suttit som ett smäck, plus den digitala instrumentpanelen.
Sedan är det väl så att man bakom ratten inte ska åka i bilen. En ska faktiskt köra den.
Jag måste nog säga att jag tycker alla dessa pip snarare gör en helt osäker i trafiken. Jag vet inte vad ni andra tycker, men min bil piper för allt och hur många olika ljud kan ett pip ha? inte många. Så första gången min bil varnade för låg spolarvätska var jag säker på att jag drabbats av något allvarligt motorfel och stannade!
Haha! Bilar som bara avger pip utan några större indikationer på _vad_ som är fel kan man ju gå bananas på. En SAAB jag ägde hade förmågan att på slutet tända motorlampan i tid och otid. Det enda sättet att få reda på vad som faktiskt kunde vara fel var att koppla in den via en OBDii-anslutning och googla de felkoder den spottade ut (alternativt lämna in den för samma sak – hejdå hundralappar!). Lyckades tillslut lösa problemet efter tusen om och men så nej, jag gillar inte heller pip och sådant som bara piper utan att indikera på varför.
[…] 10. Tjurpannan från sin tjurigaste sida | FlyingDryden […]