Det var några sviter som bröts på Old Trafford i söndags. United hade en fin förlustfri rad av matcher sedan i höstas och de hade inte förlorat hemma mot Southampton sedan slutet på 80-talet. Jag själv hade två hemmasegrar av två möjliga på mina besök där och med ett fint målsnitt på fyra baljor per match.
Ack ve. Sviterna föll samman en efter en i och med 0-1-torsken. Det där ibland så frapperat uddlösa United som jag sett på TV i höst gjorde en ny medioker insats rakt framför mina och 75000 andras ögon. Noll (0!) avslut på mål hade inte hänt sedan Arsenal 2009 (enligt initierade källor). Så. Nu vet jag hur det är att förlora på Old Trafford. Ännu en lärdom rikare. Alltid något. Eller nåt.
Jösses.
Jojon, min vapendragare från Brålanda, dök tillslut upp efter att Egon-stormen höll på att sätta käpparna i hjulet för honom. Han kom alltså inte iväg från Göteborg förrän söndag morgon. Ändå. Lite ombokningar av flyg och annat gjorde att han anlände arenan hela 42 minuter innan matchstart. Gott om tid alltså, som vi tidsoptimister säger.
Well. Det här var Manchester, en helg i tidiga januari. En helg där tredjeplatsen blev en fjärdeplats och kampen om Champions League-platserna går vidare. En helg med sex flygresor, tre förseningar och med flygplats-wifi som en mycket god vän. En helg jag gör om vilken annan helg som helst om så krävs.
För trots allt. Manchester baby. Manchester.
