Konsten att utvecklas

Jag tänkte på det där med utveckling häromdagen. Att ha möjligheten att utvecklas. Att vilja utvecklas. Det är för väldigt många ett driv att få göra det och om inte befintlig situation tillåter det så är man inte främmande att byta.

Been there. Done that.

Jag har både sagt upp mig med bristande utveckling som skäl men också fått nobben på grund av (eller tack vare) att jag i ansökan haft ambitionen att just utvecklas. På vissa jobb uppskattas inte det. Alls.

För ett antal år sedan, i en sväng mellan lite olika jobb, var jag inhyrd på en större telefonväxel. Ta emot och koppla samtal, på repeat, mellan 07:45 och 16:30. Inget vare sig mer eller mindre. Ganska ostimulerande men ett jobb som många andra och som gav pengar nog att överleva månaden. Där i krokarna började de söka tillsvidareanställd personal till växeln. Givetvis sökte jag tjänsten jag redan “hade” och självfallet skrev jag i mitt brev att jag strävar efter utvecklan, att lära mig nya saker och allt det där som jag dels står för men också det som 999 av 1000 företag vill läsa i en ansökan. Intervju blev det också. Där då? Jo, så här. Jag citerar ungefär det som framkom av chefen.

Ja, du skriver att du vill utvecklas. Bara så du vet så kommer det inte att hända här. Du kommer att få jobba i växeln och det är där du kommer att stanna. Enda chansen till att göra något annat är att du helt byter jobb för här kommer du inte att ta dig någonstans.

Det där kan ha varit världens sämsta insälj till ett jobb. Ungefär som att jag skulle bli avskräckt. Och nej, jag fick inte tjänsten vilket både var bra och dåligt. Bra på det sättet att jag tvingades ut och göra något annat men dåligt eftersom jobb rimligen betyder inkomst. Kort därefter avslutades också kontraktet för samtliga inhyrda med mindre än två veckors varsel och en av mina sämsta jobbupplevelser fick ett slut.

Vad fick då min före detta arbetsgivare för kompetent personal genom rekryteringsprocessen? Jo, den person som anställdes kom från ett annat telefonjobb, med inriktning på sälj på ett större internationellt bolag. Den perfekta personen, med ett brinnande intresse för telefonjobb. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Eller?

Inte. Efter fyra månader hade nyrekryteringen fått nog och helt enkelt sagt upp sig, flyttat till Norge och hoppat på telefonsäljarbranschen igen. Med en förmodad lön därefter. Vem kan klandra? Att komma från en säljorganisation med gissningsvis högt tempo, drivkraft mot en provisionsbaserad lön, utvecklingspotential och karriärmöjligheter. Att komma till en arbetsplats med undermålig lön, inga karriärmöjligheter, lågt tempo och där utveckling inte premieras överhuvudtaget. Kulturkrocken måste ha blivit massiv och känslan är att fyra månader borde ha varit en ren psykologisk oändlighet, utan att veta mer än vad som angivits här.

Kontenta? Man ska se om sig själv. Alla dagar. Och nästa gång någon säger åt mig att det inte finns en möjlighet för personlig utveckling så kommer jag att resa mig upp och gå därifrån. Då har jag nämligen kommit till helt fel ställe.

Omslagsbild: lampan är från iconfinder.com

Daniel Rydénhttps://www.dryden.se
Storstad eller vildmark. Sverige eller utomlands. Varmt eller kallt. Blött eller torrt. Det spelar ingen som helst roll, för mig är det kontrasterna som gör livet. Med den här bloggen vill jag inspirera till just sådana upplevelser och jag hoppas att ni hittar det ni letar efter.

Mer på samma ämne

2 KOMMENTARER

  1. Jag kan också förstå att det är svårt att ta sig någonstans där men jag har vare sig före eller efter detta varit med om att en dörr stängs så hårt som här. Jag menar, arbetsplatsen i fråga var och är så mycket mer än bara en telefonväxel. Det finns ju andra avdelningar att jobba sig mot. Man blev inte jättesugen på att jobba där mer än att jobba just för att ha ett jobb och dra in pengar för månaden. Så, så sett var ju skadeglädjen ganska stor när deras “ultimate medarbetare” sa upp sig efter ett kvartal. I fejset.

LÄMNA EN KOMMENTAR

Lämna en kommentar.
Skriv ditt namn här.