Jag har tjatat länge om vikten kring att ha mål med sin träning och även gjort den helt ovetenskapliga slutsatsen – att bristen på mål gör att många nyårslöften går i stöpet redan fyra-fem-sex veckor in på det nya livet året. Jag förstår dem vars träning havererar. Ibland kan det vara svårt att sätta fingret på något konkret som ska uppnås om en inte är lagd åt hållet att utföra tävlingar, lopp och utmaningar av olika slag. För mig personligen är det ofta inga problem då jag har några säkra kort att falla tillbaka på. Göteborgsvarvet och Lidingöloppet är sådana kort i brist på annat men i höstas gick ju ToughViking rakt in i hjärtat. En perfekt tävling som sätter hela kroppen på prov och där om någonstans får en ju nytta av alla de där högintensiva HIIT-passen som jag matar mig själv med vecka ut och vecka in.

Men.

Det kan ju faktiskt vara så mycket enklare än så. Målen kan vara närmare än en tror. Och lika lite som en behöver köpa (dyra) gymkort, lika lite behövs de stora feta målen som Göteborgsvarvet eller Lidingöloppet. Vardagsmotionen är minst lika viktig och då handlar det om små enkla saker som att gå istället för att ta bilen, ta trapporna istället för hissen, att inte äta mer än vad kroppen kan göra av med och så vidare. Resultatet kan ju bli att livet i sig blir lite enklare. En orkar mer helt enkelt.

Jag tänkte på det i helgen, på de två toppturerna vi gjorde på Sönner Tväråklump och Getryggen. Upp och ner några tusen höjdmeter, svetten rinnandes på ryggen och pulsen som hoppar upp några snäpp. En fantastisk känsla! Jag märkte dessutom stor skillnad mot tidigare toppturer, de åren jag enbart levt på fotbollsträning och möjligtvis lite löpning kontra det senaste året när jag kört betydligt mer allround-träning. Där jag blandat både löpning, HIIT och bodypump. Nu studsade jag nästan upp på topparna och efteråt mår kroppen så fint som den bara ska göra. Jag orkade åka hela vägen ner utan att låren brann sönder. Jag är trött efteråt men inte helt dunderfärdig och jag återhämtar mig snabbare både i huvud och ben.

Ja. Jo. Jag kör minst tre – ibland fem-sex, i extremfall (och sällan) sju – pass per vecka. Tro fan att det ger resultat. Om jag gav mig tusan på att sköta sömnen också så kanske jag skulle nå ännu längre.

Vart vill jag då komma? Jo. Enligt min ringa mening så handlar träning och ett aktivt liv inte om att ha målsättningen att genomföra långa och krävande tävlingar med så bra resultat som möjligt. Det handlar inte om att nöta mil efter mil i löparskorna eller köra HIIT-pass tills papperskorgen på gymmet är full med kräks. Det handlar i grund och botten om att sköta om sig själv så en orkar ha ett liv utan att flåsa i varje trappa som passeras eller att kunna återhämta vettigt sig efter en löptur på några kilometer.

Allt behöver inte vara extremt. Framförallt inte målen. Sätt ett eller ett par rimliga mål eller delmål som är nåbara. Och ha tålamod. Rätt som det är ramlar allt på plats och då kanske du kommer på att det där med löpning är riktigt trevligt och att även huvudet mår ganska bra efteråt. Eller att det där med gruppträning med några vänner och annat löst folk på ett bodypumppass är ett skönt break på lunchen utöver att blodet får pumpa lite snabbare i kroppen under en timme. Och att det efter bara några veckor börjar kännas betydligt bättre i armar och ben efter att du kånkat hem matkassarna från ICA eller burit den tunga väskan på ryggen. Eller gjort en topptur som var skön från första stavtag till sista sladden när du är tillbaka vid parkeringen.

Då är träningen värd varenda minut. Och det är sanningen och inget annat än hela sanningen.

Träning

Fotot till höger: M.Engström

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här