Måndag. Ska vi rasa lite? Ja! Det ska vi, vi har väntat på det sedan förra måndagen!
Först läste jag det hos Johannes och hans inlägg Tre saker som gör träningen kass. Sedan läste jag det hos Helena som skrev av sig i inlägget Träning är inte alltid glada ansikten, med fem liknande punkter. Jag började tänka på det där. För det finns onekligen ett antal störningsmoment där ute som kan få mig på rysligt dåligt humör. Låt mig presentera – fyra saker som jag lackar ur på när jag tränar, även känt som #fail.
1. Ignoranta trafikanter
Löppasset går genom staden, jag korsar gator och springer längs trottoarer. Jag är tydligt och färgglatt klädd med antingen min jätteblåa överdragsjacka, eller så kör jag reflexväst. Inför övergångsställen och korsande gator saktar jag alltid in och söker ögonkontakt med bilisterna. Jag tackar alla som stannar. För faktum är, jag tar det inte för givet. Nästan allra minst vid obevakade övergångsställen (och ja, folk kör mot rött…).
Så här, vi tar det från början. Övergångsställen ska en stanna vid. Det är lag på det, enligt 3 kap. 61 § Trafikförordningen. Och varje bilist som inte gör det lackar jag ur på eftersom de uppvisar dålig respekt mot oss oskyddade trafikanter. Allra minst gillar jag de som tittar tillbaka och som fullständigt skiter i mig och oss som står vid sidan och ska över. De kan få fingret. Det långa. I mitten på handen. Enbart för att de förtjänar det. Eventuellt något verbalt också.
Det här är ett av skälen till att jag nästan helt slutat springa i Östersund. Förutom att Frösöns sköna vidder är vackrare och mer natursköna så slipper jag alla klåpare till bilister som inte kan framföra sitt fordon på ett för oss andra trafiksäkert sätt.
2. Batteritorsk
Precis som Johannes skriver så är batteritorsk ett skäl till psykisk ohälsa under träningspasset. Det är också en av anledningarna till varför jag försöker minimera antalet prylar när jag är ute. Min GPS-klocka, Garmin 910XT, kontrollerar jag innan varje pass och det efter ett enda debacle för ett par år sedan. Då dog den efter 1200 meter. Dess fördel är att den är otroligt snabbladdad så är den tom när jag börjar byta om så hinner den laddas upp till hälften innan jag är klar. Min träningsmobil, som jag har som en ren säkerhetsåtgärd framförallt vid längre pass, har jag dock missat att ladda ett antal gånger. Lika irriterande varje gång.
3. Magen
Jag har kommit att bli känslig med kosten innan träningspassen. Är det löpning, fotboll eller HIIT på gång så måste jag ha ätit klart senast två timmar innan jag ska köra. Senast en timme innan kan jag panikäta en banan men efter det – nada. Att dra ut på ett 15km-pass i löpardojjorna där magen krampar ihop efter halva är aldrig kul. Tro mig, jag har ett helförstört Göteborgsvarv av den anledningen (ändå kutade jag under två timmar det året). Lösningen är att fisa i tid och inte hålla inne på skiten. Det fungerar bäst när man är ute och löper, inte lika uppskattat inne på gymmet (”no shit”, ”you shit me not”, ”no shit Sherlock” osv). Jag har faktiskt avhandlat det tidigare, i inlägget Uppförsbacke, svett och fis.
4. Rökarna
Återigen en hänsynsfråga men kanske mer en tävlingspunkt än träningspunkt (hur mycket jag än önskar slippa det även under träningspassen). Ni som står längs banan och blåser er cigarettrök rakt i ansiktet på oss som springer förbi – hur tänker ni egentligen? Tänker ni överhuvudtaget? Kan ni inte bara gå någon annanstans med era stinkande giftpinnar och förpesta tillvaron för er själva istället? Avgå bara. Avgå.
Bonus: hyllningarna!
Men jag måste faktiskt få hylla också. Alla ni som tar hänsyn till oss som är ute i löpardojjorna medan vi fyller lungorna med syrerik luft och låter blodet pumpa runt i kroppen. Som lite enkelt hoppar ur vägen när vi susar fram. Alla ni som har hundarna kopplade. Alla ni som spontant peppar en eller bara ger oss ett leende tillbaka när vi möter er. Tack, ni gör mer nytta än ni tror!