Söndag kväll. Nästan vindstilla och bara små krusningar i viken utanför fönstret. En tillsynes perfekt löparkväll. Hemma igen. Frusen. Och förbannad. Drygt en och en halv timme efter att vi stack ut. I en mil fungerade det. Sedan fick jag och sambon, som hängt med på cykel, byta plats.
Löparmage. Det var priset jag fick betala när jag istället för att fokusera på det planerade långpasset drog i mig för mycket kaffe och middag mindre än två timmar innan utgång, framför två fotbollsmatcher jag lika gärna kunde struntat i (0-3-torsk för United och en Chelsea-”seger” som de jublade åt i och med 0-0 på Emirates).
Hur som helst. Jag måste verkligen börja ta mina långpass på allvar. Det var nära att hända redan förra helgen men den gången klarade jag mig och pers:ade. Idag tog det tvärstopp och jag fick frysa en halvmil hem på cykel istället för att få två behövliga mil i kropp, ben och huvud. Värdelöst.
Så här; är det långpassdag så är det bara att fokusera. Riktig mat i god tid innan start och rimliga mängder vatten under dagen. Inget slarv, för slarvas det på träning så kan en ge sig fan på att det slarvas även i skarpt läge. Och det hände 2005 och jag har lovat mig själv att det aldrig mer ska upprepas.
Jag borde lova mig själv samma sak inför vanliga träningspass en söndag i april också…
