Jag får ibland frågan vad det är som lockar så hårt med att göra halvmaran i Göteborg i maj, nu senast mitt åttonde. Det hela började med en utmaning en decemberkväll 1998 när jag nyligen slutat spela fotboll och behövde något mål att sikta på. Tillsammans med en bekant satte vi upp en plan om att göra Göteborgsvarvet (Varvet alltså) där i maj 1999. Så, från att nästan enbart ha kutat på en fotbollsplan började omställningen till asfaltslöp. Inte helt lätt visade det sig men runt tog jag mig på drygt två timmar och på den vägen blev det.
Det finns flera skäl till att göra Varvet och jag ger er här mina främsta. Håll till godo och så följer ni sedan länken längst ner och anmäler er till nästa år. Varför? Det här är varför:
Folkfesten
Det här är ett av mina främsta skäl till att springa världens största halvmara. Det är en ren och skär folkfest och det står faktiskt folk i princip längs med hela banan, vi pratar hundratusentals människor den här dagen (200.000!) vilket i sig är helt sanslöst. Och där de inte kan stå passerar de sakta med bil (läs: Älvsborgsbron och Götaälvbron). Det finns med andra ord inte ett enda obevakat tillfälle och kulmen nås så klart på Avenyn och Götaplatsen. Jag brukar applådera musikerna när jag springer förbi dem och, om det är möjligt, high-fiva kidsen som står med utsträcka händer längs trottoarerna. Har de tagit sig dit för att heja fram oss så kan de lätt få uppskattning tillbaka.
Vädergarantin
Jag vet inte om det forfarande gäller men det regnar aldrig under Varvet! Under de åtta varv som jag har gjort så har det inte regnat en enda gång. Något år har det regnat strax innan, ett annat år strax efter men under själva loppet har det alltid varit uppehåll. 2015 var inget undantag och jag funderar på om det här rent av var det närmaste perfektionism man kan komma i sammanhanget. 13°C, strålande solsken och lätta västliga vindar som gav medvind på Hisingen. Fantastiskt och så blev ju varvet också ett av de snabbaste där det blev nytt damrekord och den tredje bästa herrtiden någonsin.
Uppdatering: enligt uppgifter på Twitter så var det tydligen ganska uselt väder 2013 med hagel, regn och sol (källa: @sixuniform). Ni vet, varvet som förstördes redan två veckor innan när mitt knä havererade.
Uppdatering 2016-05-21: det duggregnade under 2016 års lopp. Märktes dock knappt.
Träningsmål
Jag har bloggat om det förut och kommer att göra om det igen. Nu till exempel. Anledningen, tror jag, till att många ger upp exempelvis nyårslöftet (”Jag ska börja träna!”) redan i februari är bristen på målsättning(ar). I min värld föder (och göder) målet motivationen konstant då det finns något konkret att ta på. Vissa behöver det, andra inte. Jag behöver det och jag tror att fler skulle ha nytta av det.
Så sett ligger Varvet bra till på året då det ger skäl till att hålla igång även de ”tråkiga” höst- och vintermånaderna. Det bästa är att det inte behöver vara svårare än att köra allsidig träning för hela kroppen. Där styrka blandas med kondition, med kontinuitet i träningen ett par-tre gånger i veckan och där några långpass månaden innan räcker gott och väl för att vänja kroppen vid tid och sträcka, om ambitionen är att ta sig runt utan tidskrav.
Organisationen
Det märks att de har varit med ett tag (1980, det är magiska året ni vet) för den här organisationen är som en välsmord Volvo direkt från Torslanda-fabriken (eller Kina, vet inte riktigt var de tillverkas längre). Allt från startbevisutskick till nummerlappsuthämtning, mässa, startgrupper, vätskekontroller, post-race-service med volontärer överallt och att man åker gratis kollektivtrafik på startbevis/medalj.
Allt bara fungerar, plus att de är aktiva i sociala medier och hittar på grejer även där (Clara Henry var exempelvis frontperson i år). Här görs det ordentligt. Ordning och reda. Jag gillar det.
Vackra Göteborg
Att springa varvet av rent turistiska skäl är en helt klart godtagbar anledning för att slita sig runt de dryga två milen. Det är njutbart från början till målgång. Inledningen i den underbara Slottskogen med all sin grönskande prakt. Fortsättningen bland Majornas säregna träkåkar. Vyerna från Älvsborgsbron med hamninlopp och enastående stadsvy.
Gamla hamnklenoder som Eriksbergs bockkran på Hisingen. Norra Älvstrandens nya bostadsområden (som på mitt första varv 1999 var norra halvklotets största och fulaste byggarbetsplats). Springa granne med spårvagnarna på Götaälvbron. Möta folkets jubel på Avenyn. Ta de sista kilometrarna och pressa de sista krafterna på upploppet i Slottskogen med all publik.
Vad kan möjligtvis bräcka det här?
Ett lopp för alla
Under alla de gånger jag sprungit Varvet, åtta i skrivande stund (2015), har jag sett alla (nåväl) typer av löpare som gett sig ut och/eller gått i mål. Alla färger och former. Atleter, motionärer och slitvargar med funktionsvariation. Löpartajts eller maskeraddräkt. 4-minuterstempo eller promenad. Alla verkar kunna om viljan finns och den mångfalden tycker jag om.
Jag hävdar också, med en dåres envishet, att alla faktiskt kan. Visst blir det roligare ju bättre förberedd en är men även någon som ett halvår innan inte tagit ett löpsteg på flera år år kan genomföra det med vilja, målsättning och planering. Helt sant.
Bonus: medaljen
Jag springer inte lopp generellt sett för medaljens skull, däremot tycker jag att det är ett lyckat grepp att Varvets numera designas om för varje år. Även om de gamla i sig nästan blev lite kultförklarade med sin återkommande rektangulära form (och min första från 1999 har ju alltid en plats i hjärtat) så måste jag ändå säga att årets (2015) nydesignade medalj är galet snygg. Det ska bli spännande att se vad de kommer upp med nästa år. Och året efter det.
Och på tal om nästa år – idag öppnar anmälan för er som ännu inte sprungit.
Syns vi?
