Under många somrar på rad har jag gjort det, med några få undantag. Undantag som berott på att jag inte varit på platsen över huvudtaget. Har jag varit där så har jag gjort det. Så klart.

Det obligatoriska hoppet i Skalhamn.

Som förra året (T-shirt och sandaler off the kropp), ner i 23-gradigt vatten. I historieböckerna har arkeologerna också hittat lämningar av likadana hopp år 2011 och till och med redan år 2006. I heliga skrifter från cirka den tiden har en också kunnat antyda att Drydianer även redan innan detta ägnade sig åt liknande nöjen. Med kol14-metoden har den numera berömda semesterbilden exempelvis daterats till juli 2005.

I år – inställt!

För första gången var jag alltså på plats utan att utföra hoppet. Och nu tänkte jag berätta varför:

Det blåste nåt-så-in-i-helvete! Jag skojar inte. Ett ordentligt steg ut och en hade blåst tillbaka in i småbåtshamnen och de bitande sydvästanvindarna hade frusit ner min lekamen till is och kristaller innan jag ens träffat första bästa optimistjolle. Den klarblåa himmeln och de kala klipporna må se somriga och inbjudande ut. Men. Där syns heller inte träden vika sig i vinden eller vågorna piska flera meter upp i luften.

Och allra minst – det syns ingen drydian som gör det sedvanliga skuttet ut från sju-åtta meter.

Bohusläns klippor

Skalhamn

Skalhamn

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här