En av de där dagarna. Första regnblöta morgonen i Östersund sedan jag-vet-inte-när. Det smattrade mot vindrutan hela vägen till jobbet, dit jag fick skjuts i ren lyxanda. Missuppfatta mig rätt. Jag älskar regnväder. Faktiskt. På nästan alla sätt. Det är skönt träningsväder. Det är skönt innesittarväder. Det är skönt promenadväder. Underbart fotbollsväder. Ett väder som jag blir kreativ i. Och så vidare.
Men regnet skulle få symbolisera den här arbetsdagen i samma anda som de flesta ser på regn (läs: piss, skit och dyngväder). En jobbdator som gav ett första hårdvarysymptom på att närma sig pensionsålder, förutom dess olidliga trötthet. Ett litet men viktigt textavsnitt i ett projekt var spårlöst försvunnet och naturligtvis var versionshistoriken i dokumentbiblioteket inaktiverad. Struktur och upplägg i en annan produktion påminde mer om färdigkokad pasta eller vägnätet i Göteborg. Ett virrvarr av lösa trådar.
Jag gav upp. Vid tre-snåret kittade jag ihop och stack ut på golfbanan med en kollega. Frustrerad. Irriterad. Trött.
Sedan hände något. Himlen hade spruckit upp, solen börjat tittat fram. Framför mig låg Storsjön, fjällen och det finaste av Jämtland. Lugnet sänkte sig. Allt jag stört mig på rann av och jag gick ut på banan och spelade min bästa golf hittills. Par på det långa s-formade 12:e hålet (par 5). Poäng på 14 av hålen. Fem 4-poängare (varav tre på rad, hål 7-8-9)! Poäng på flera hål som jag strulat till det på tidigare. Långa fina utslag med drivern, härliga inspel med pitchen och hade jag inte fått kopprull på ett par-tre puttar så hade jag skramlat ihop fler poäng. Det var många bra saker jag tog med mig hem efter fyra timmar. Och knappt några dåliga. Plus att appen OnTag äntligen räknade rätt poäng!
42 stycken för att vara petig.
Och då säger vi alltså hejdå hcp 43 och hej hej 37. Härliga tider!
