Från det hektiska, elektriska och högljudda till det mer sansade och turistiska. Och en snöplog med punktering. Jag vet vad jag själv föredrar och det är faktiskt inte på samma plats som där mitt hjärta bultar hårdast. Flummigt? Inte så konstigt. Det handlar om dagens ämne i bloggutmaningen. Om kultur. Mångkultur. Jag kan förklara.
Jag älskar fotboll. Så är det ju. Och jag försöker komma iväg på fotbollsresor titt som tätt. Alldeles för sällan, enligt eget tycke dock. Hösten 2013 var dock en bra höst med tre matcher inom loppet av sex veckor. På olika arenor. I olika länder. I olika ligor. Med olika kulturer.
Från det ompa-ompa-pulsande på Allianz i München till det heta och närmast hatiska på Juventus stadium, till Champions Lik-vakan i Köpenhamn, där hemmalaget i princip redan var bortspelade från avancemang och även torskade mot Real Madrid. Och så då självklart Drömmarnas Teater, Old Trafford i Manchester. Där mitt hjärta bultar hårdast. Där jag blir mest glad vid vinst och där jag blir mest nedstämd vid förlust. Det här också här jag har det mest gåshudsframkallande minnet och som förmodligen blir oerhört svårslaget i det avseendet. Triumfen i och med 19:e ligatiteln i maj 2011. Att ha fått uppleva det på plats är något jag kommer leva på länge. Alltså, länge!
Var sak har sina höjdpunkter så klart.
Jag älskar den elektriska stämningen som vi bjöds på i Turin. Toppmötet mellan Juventus och Napoli på en utsåld arena och där varenda jävla åskådare stod upp och sjöng stora delar av matchen kan vara det häftigaste jag upplevt i läktarväg. Då inkluderar jag även bortaklacken som kastade urinballonger på sektionerna nedanför. Italienarna är inte riktigt kloka på det sättet, men de är ju också riktigt kloka på det där idiotiskt charmiga sättet där känslorna sitter utanpå kroppen. Och faktum är att jag föredrar det här framför den ibland ganska tysta stämningen på Old Trafford. Och då är den arenan inte tystat i England heller. Jag vet inte vad som kan vara galet, är det turisternas fel eller bristen på ståplats? För höga biljettpriser som gör att gemene man och kvinna inte kommer in?
Sist ut – Jämtkraft arena, en februarimorgon för drygt ett år sedan. När snön ramlat ner under natten och den enda traktorn med plog fick punktering och det tog nittio minuter att få dit en ny. Vi kan väl hoppas att det scenariot uteblir om ÖFK tar sig upp i Allsvenskan till nästa säsong…
Det mångkulturella Europa visar sina sidor även på fotbollsarenorna. Låt det förbli så. Var plats har sin charm, sin stämning och sina lag. Och jag upplever gärna ännu fler länder och ligor. Tyskland står på att-göra-listan, Spanien lika så. Frankrike? Holland? USA? Tja, varför inte. Högst prio?
Manchester. Så klart.
Härligt inlägg. Det kommer ett till dig senare i veckan för du är på rätt spår om Old Traffords stämning.
Åh! Längtar! Haha!
Herregud, urinballonger…?! Har sett videor på typ rökbomber också från italienska fotbollsarenor, verkar lite farligt faktiskt. Tror jag nöjer mig med att se italiensk fotboll på tv… :’)
Så länge en är på hyfsat behörigt avstånd så… Det var knappt vi. På vägen ut fick vi ducka för flygande stolar som bortaklacken slitit sönder. 😉