Kaos. Det har varit kaos några veckor nu. Kaos i kroppen med febertopp, krasslighet och snorhögar som jag desperat försökt jaga ut med honungs-ingefära-vatten. Kaos på jobbet också i sviterna av skiten plus en datorkrasch jag inte kalkylerat in.
Så. När krassligheten är utjagad så är det reclaim-the-kropp som gäller. Jag inser det, efter några veckors ofrivillig frånvaro, att träningen gör livet så mycket enklare. Även en måndag morgon. I september. Tjugo över sju. När regnet under natten har gjort morgonluften syrerik. När höstfärgerna börjat sätta sig. När Frösöns ängar, stigar och skogar är i ett perfekt skick för en löprunda. Det näst intill perfekta läget helt enkelt.
Ett av årets skönaste pass i löparskorna blev det. Det var jobbigt, ja. Det var svettigt, ja. Det kändes att jag inte gjort det här på alldeles för lång tid, ja. Och ja, det var helt sanslöst skönt att ställa sig i duschen och låta varmvattnet flöda. Och yes, den där muggen kaffe jag tog mig en stund senare kändes som den bästa på länge. Och jo, det känns som att det är nu det startar. Återtagandet. Av kroppen. Och själen. Plus att träningsvärken är på plats. Nu saknas bara ett litet mål att sikta på så är jag redo att köra på. Jag funderar på mitt nionde Göteborgsvarv. Eller min första marathon. Och inte vilken som helst.
Får jag med mig någon på fjällmaran augusti 2016?
