Söndag. Morgon. Trött. Men bestämd. Och med ett perfekt tillfälle när sambon ska ta bilen utanför stan. Jag åker med, blir avsläppt och får ta mig hem bäst jag vill. Löparskorna sitter på, GPS-klockan är laddad och jag kan nästan se målet där jag springer på höjderna av Åsvägen utanför Östersund. Där borta. Frösön. Skärgår’n. Om en timme har jag frukost på bordet och kaffe i muggen.
Det har varit si och så med kontinuiteten på träningen det senaste. Och med det senaste menar jag en period som är alldeles för länge. Visst har jag kutat några mil, kört Crossfit några gånger men många käppar har hamnat i hjulen. Förkylningar. Jobb. Resor.
Men tiden är nu. Årstiden är perfekt. Och med det känslan för att den kontinuerliga träning kan börja komma tillbaka. Med längtan efter att få komma ut innan frukost en söndag med lätt regn, höstdofterna från skog och mark och bara få känna att det går att springa och må bra.
Härliga tider!
