Att åka tåg från himmel till helvete

Ett dygn efter att vi påbörjade hemresan från Zanzibar stod vi nere under Arlanda Skycity och inväntade intercitytåget mot Östersund. Allt hade flutit på bra men med taskig sömn, turistmage och feberfrossa såg jag verkligen fram emot att få åka tåg och få några lugna och sköna timmar i en förstaklasskupé, som vi för 280 spänn bokat utan att blinka när SJ Prio-erbjudandet landade i inkorgen ett par månader tidigare. Jag försöker verkligen åka tåg om möjligheten finns och framförallt förstaklass om det är rimliga priser.

Att få slå sig ner i ett skönt säte och hämta en mugg kaffe, att bläddra igenom Feedly-flödet i mobilen och läsa ikapp bloggar och nyheter, bläddra i Kupé, att lyssna en sväng på lite skönt avslappnande musik. Och bara vara. Min lätt hysteriskt romantiserade bild av att åka tåg känns ibland svårt ouppnåelig även om jag haft några riktigt sköna resor de senaste åren. Men det är så jag vill att det ska vara. Det är det jag ser framför mig när jag klickar ”Betala” på SJ.se.

Den här resan? Not so much.

Redan när vi kliver på och våra platser är upptagna av ett medelålders par, i full sjå med att fylla sina kroppar med starköl, börjar jag ana vart den här resan är på väg. Och det är inte till Östersund. Snarare käpprätt åt helvete. Jag pekar skarpt med fingret på våra två platser och konstaterar ”Ni sitter på våra platser…” och tackar bestämt nej till erbjudandet om att ta deras bordsplatser. De flyttar med viss möda, vi slår oss ner och lutar oss tillbaka.

Magen bubblar. Kroppen knottrar sig och jag drar på mig filten vi råkat få med oss från longhaul-flighten. Jag huttrar en sväng och pluggar med skakande fingrar i snäckorna i iPhonen och i öronen. Bakom min ljudmatta hör jag pladderapan som vi fått flytta på vid påstigningen. Värsta sorten. En medelålders man som pratar om allt. Som vet allt. Som hade femmor i alla betyg i skolan. Som har fakta om allt och som i sin egen världsbild, sin bubbla, är mästare på det mesta. En man som ena stunden ljudligt kan berätta att han och sällskapet ska gifta sig, för att i nästa sekund be henne hålla käften och fråga om hon är dum i huvudet.

Ja, ni känner igen sorten? Det tråkiga är bara att han aldrig verkar bli sådär odrägligt full utan bara faktiskt är sådan här som person. Det skrämmer mig allra mest.

Det ena ämnet efter det andra avhandlas, allt från nazismen under andra världskriget till att Sverige är ett skitland. Om familjeförhållanden, vänsterprassel och tingsrättsdomar. Att en miljon människor i vårt land knaprar antidepressiva piller varje dag och att Sverige har ”världens högsta självmordstal i Europa”. För han vet minsann. Alltihop är fakta.

Även jag har en gräns. Mycket pladder kan jag stå ut med och många skrönor har jag hört genom åren i olika sammanhang. Vissas mer fascinerande än andra. Men den här mannen var något ut över det vanliga. När självmordsstatistiken kom på tal och han tillade att ”Jag har fakta, det här är fakta!” kunde jag inte låta bli att googla. Magkänslan sa, förutom alla bubblerier, att han förmodligen inte hade en jävla aning om någonting. Alls.

Mobilerna strular. Varenda ladduttag i kupén går de över i jakten på att få lite ström. Plus springet till Bistron för att få mer öl och vin. Det kanske är det som krävs för att mannen ska orka med sitt mäktiga ego han släpar på. Jag vet dock inte, jag bara gissar.

Efter knappt fyra timmar närmar sig deras tågresa sitt slut. De börjar packa ihop sina grejer. Medan de har druckit ur sina burkar så har jag googlat. Jag sitter på senaste siffrorna både vad gäller självmordsstatistik och pillerknaprande. Och jag kan verkligen inte låta bli. När mannen så ber om hjälp med att ta ner sin otympliga resväska hjälper jag till. Med tillägget…

…ja, självklart. Om du avger ett nyårslöfte! Att faktakolla saker först.

Ibland måste jag. Jag tål inte sådana människor och jag får allergiska utslag när jag vistas inom samma andedräktsavstånd som dem i mer än tio minuter. Nu hade jag utstått hans pladder i nästan fyra timmar, medan feberfrossan etsade sig allt hårdare fast i kroppen och Afrika-magen bubblade vidare. Mitt tilltag kändes befogat.

Jag drog mina siffror för honom. Och han blev inte glad. Han undrade om jag hade ont i stjärten (oklart varför) och menade även att han ”äter sådana som mig till frukost”. Han hann också stirra mig djupt i ögonen i jakten på att få någon reaktion. Det fick han inte. Inom mig pumpade pulsen upp på nya nivåer och jag var så långt utanför min bekvämlighetszon att den bara skymtades som en prick i horisonten. För oss båda var det nog bäst att han var tvungen att kliva av, för hade han haft tiden att försöka slåss så hade han nog tagit den möjligheten, ett scenario jag absolut vill undvika.

Och det inte bara för att jag var rejält skitnödig. Jag slåss helt enkelt inte.

Att slåss är tydligen den utväg medelålders fyllon tar till när de verbala argumenten tryter, eller inte ens finns över huvudtaget. Och egentligen, om jag får vara självkritisk, det bästa sättet att undvika bråk är ju som bekant att hålla käften. Den läxan hade kunnat stå mig dyrt.

Men ibland måste jag. Jag är så in i helvete trött på spritskrönarna som förstör mina tågupplevelser. En tågresa ska vara en plats för lugn och ro, en plats jag valt istället för flygplatsens hets bland viktigpettrar och hysteriska säkerhetskontroller. En plats där en introvert-någonting kan smita undan och finna frid i några timmar. Och just därför försöker jag verkligen att åka tåg när tillfälle ges. Men nästan varje gång blir jag så grymt besviken. Inte på Trafikverket, inte på tågoperatören, inte på kaffet och inte på utsikten.

Utan på alla idioter som också valt att åka tåg av någon jävla anledning. Inte ens i förstaklass verkar jag bli av med dem.