Så kom vi fram. Nästan på minuten ett dygn senare än planerat, efter att flygbolaget lyckats med konststycket att hålla oss på resande fot betydligt längre än både önskat och nödvändigt. Det föregående dygnet har kantats av frustration, irritation, hopp och uppgivenhet. Och några få timmars sömn, i två hopslagna fåtöljer och en stimmig lounge på flygplatsen i Addis Abeba.

Men. Att rulla fram de sista metrarna i taxin. Kryssandes på kostigen i ett evigt parerande mellan dess decimeterdjupa hålor. Genom gränderna bland hyddor och barn som storögt följer vår färd. Med 33-gradig hetta som får svetten att rinna. Att kliva ur bilen och sätta fötterna direkt på en strand som vätter mot en vidöppen ocean. Omgiven av palmer och tillsynes oändlig åt båda håll. Sekunderna av den hittills oändliga resan känns plötsligt förlösande, med en närmast surrealistisk känsla. I världsklass. Vi är här. På plats. På riktigt?

Jambiani. Zanzibars sydöstra kust. Stranden ligger tydligt påverkad av tidvattnet den här eftermiddagen några dagar innan jul. Inga konstigheter, det är vardag. Långt långt ut, där vattnet egentligen ska ligga meterdjupt, flanerar ett par turister samtidigt som lokalbefolkningen gör sina vardagssysslor. Ser över sina båtar. Samlar sitt sjögräs. Bortanför dem slår Indiska Oceanens vågor in och brytningarna mot reven syns tydligt trots att de är flera hundra meter ut. Uppe på stranden, i den kritvita sanden, sitter barn och ungdomar och väntar. På sina lagkamrater. På publik. På att fotbollsplanen ska riggas.

På resande fot - Jambiani på Zanzibar

Båt på en torrlagd strand

I väntan på match

En stund senare är några pinnar nedtryckta i sanden. Som målburar och som hörnflaggor. Domaren visslar i pipan och matchen är igång. Ett femtiotal i publiken, några fåtal likbleka turister och merparten lokalbor, lever sig ivrigt in i händelserna. Precis som spelarna. Precis som avbytarna bakom målen. Det är fria byten. Schysst spel. Läckra dribblingar. Flera gånger studsar bollen till inkast, ut bland stenar och rev som ligger fullt blottade i sviterna av ebben.

Titt som tätt ramlar en boll in i det nätlösa målet. Med efterföljande glädjerus och målgester på den ojämna och lätt sluttande planen. Då blir barnen som på resande fot, som om de inte alls befann sig på en sandstrand på Zanzibar utan mer inför en jublande storpublik på Old Trafford, Allianz eller Olimpico. Igenkänningsfaktorn är skyhög. Glädjen tar sig samma uttryck för några barn i Afrika 2015 som när jag gjorde mål och lekte van Basten, Matthäus eller Schillaci på fotbollsplanerna i Brålanda. För 25 år sedan.

Fotbollströjorna de har på sig berättar, utan att de själva säger något, att det följs internationell fotboll även på en ö längs med Afrikas östkust, strax söder om ekvatorn. Som om vi borde tro något annat. Arsenal. Manchester United. Liverpool. Någon enstaka Barcelona-tröja. Och så givetvis PSG och Ibrahimović, som per automatik kommer på tal när vi berättar att vi är från Sverige, det där kalla landet långt uppe i norr.

Gameday - match på stranden i Jambiani

Fotbollsmatch på stranden i Jambiani

Ett dygn senare än planerat, efter två dagar på resande fot, står vi i den vita sanden och tittar på fotboll, medan solen sänker sig ner bakom Jambianis palmer, hyddor och bungalows. Vattnet börjar sakta men säkert vandra upp mot oss igen. Domaren blåser av matchen och när mörkret fallit har de allra flesta gått hem.

Vi har slagit oss ner vid ett bord för middag. Och för att samla ihop dagens intryck. Vi känner hur oceanvindarna sveper in under halmtaket på restaurangen. Livet på resande fot må vara underbart men ibland är känslan av att till slut komma fram starkare än normalt. Som idag. När mötet med en oändlig strand kantad av palmer blev mitt första intryck av Jambiani.

Det om något tar jag med mig in i sömnen, när vi ett par timmar senare ligger bakom myggnätet och lyssnar på takfläktens otacksamma jobb att svalka oss.

17 KOMMENTARER

    • Ja, verkligen vackert på sitt sätt men också vilka kontraster det blir med tidvattnet. Från vita fina stränder och klarblått vatten till hundratals meter av frilagd havsbotten med kantrade båtar.

    • Anna, det är på gång fler inlägg. 🙂 Och ja, för mig som inte är soldyrkare av sorten “ligga på stranden och steka i två veckor” så var det här ett bra resmål, för även om just den möjligheten finns (!) så går det också att göra hundra andra saker istället.

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här