En mil på hal is

Att ha möjligheten att träna på lunchen är guld. Friskvårdstimme på jobbet är ännu bättre. Att kunna dra ut i vårvinterväder rakt utanför jobbdörren är världsklass! Idag har jag träningsvärk efter en mil på lunchen igår. På hal is. Så att säga. Träningsvärk borde jag inte få efter tio kilometer men när en springer och spänner sig varje steg med is under fötterna så är det kanske inte så konstigt.

Ja, som igår. Kutade ett par hundra meter ner till Badhusparken i Östersund och sedan rakt ut på Medvinden, den upplogade skridskobanan som sträcker sig en mil bort på Frösön och Kungsgårdsviken. Blå himmel, inte en vindpust och en fantastisk fjällkuliss där borta i väster. Jag vände efter halvmilen. Blå himmel. Då också. Inte en vindpust. Då heller.

Hörde jag ”världsklass”?

Att springa en mil på is var faktiskt enklare än jag trodde, jag körde inte ens med vare sig broddar eller icebugs. Helt utslitna löparskor fungerade fint. Så länge en håller sig på kanten där det är upptrampad snö så går det bra och det var bara korta stunder som det faktiskt blev blankis under sulorna. Men jag känner ju också idag att jag spände mig under passet, låren mår som de förtjänar.

En mil. Helt värt det. Ett av mina bästa löppass. Någonsin. Jag lovar! Har dock ingen bild från passet så jag bjuder på en modern klassiker (det vill säga, den som jag tog för ett par-tre veckor sedan). Betydligt glesare med folk igår och så fick jag kuta om några långfärdsåkare. Njutbart är bara förnamnet.