Jag har varit på Storulvåns fjällstation fler gånger än jag orkar räkna till just nu. Nästan varje gång har det varit topptur på agendan där någon av de närliggande höjderna varit målet eller målen för dagen. Och alltid, varje gång, har jag vid sidan om njutningen av en ny toppbestigning också med suktan och längtan blickat söderut. Där Sylarna tornat upp sig två mil bort. I söndags blev det så äntligen av när vi tog vessla dit och längdskidor hem.

Längdskidorna ja, de är ju i sig ett eget kapitel. Inköpta någon gång strax innan Facebook gick online 2004, åkta på ett par-tre gånger för att sedan landa i ett mörkt förråd på Frösön. Där de blev ståendes tills vi begav oss till Edsåsdalen i påskas. Sisådär 11-12 år senare. Skamligt när en tänker efter men bättre nu än aldrig.

Och om skidorna var från strax innan Facebooks grundande så var åkskickligheten otränad sedan tiden när Karl Sune Rudolf Andersson gick som julkalender. Lätt ringrostig alltså.

Efter att ha anlänt Storulvån och spanat upp på den numera klassiska Getryggen en sväng satte vi oss i vesslan som skulle ta oss till Sylarna. Strax innan 11 puttrade vi ut på de jämtländska fjällvidderna och under klarblå himmel drog vi fram i maklig takt och såg Sylarna torna upp sig allt mer ju närmare vi kom.

Att spana upp mot Getryggen

Sylexpressen från Storulvåns fjällstation

En timme senare var vi i princip mitt bland topparna. Alltså. Vyerna. Dessa underbara vyer! Trots att det nu är över 14 år sedan jag invandrade till Jämtland så har jag osannolikt svårt att ta in allt det här med fjällen. Det är en fascination som växer sig allt större ju mer jag vistas där ute i ödemarkerna. Jag vill utforska dem mer än jag gör och bara dra ut och njuta. Sådana här dagar blir upptäckarsuget än större och det är en utmaning i sig att kunna inhalera alla känslor och bilder en får framför sig.

Jag skulle kunna gå så långt och säga att jag älskar det här. Och jag är glad att jag inte vänjer mig och blir hemmablind för nu är glädjen lika stor varje gång jag får uppleva det. Det här är alltså drygt tre timmar hemifrån Östersund. Tre ynka timmar, varav två med bil och en med vessla. Alltså…

Sylarnas fjällstation - finaste utsikten?

SE-VME flög över fjällstationen

Sylarnas fjällstation

Karta över Sylarna

Efter att ha träffat på några bekanta, ätit lite lunch med tillhörande fjällutsikt och bekantat oss lite med den gemytliga fjällstationen så var det dags att ta sig an de längdskidor vi skulle åka tillbaka på. 16 kilometers skidåkning mellan Sylarna och Storulvån hade vi framför oss. Ännu en gång ut på vidderna men i motsatt färdriktning. Och lätt medvind i våra ryggar.

Det är inte ofta en säger det men en av de mest använda fraserna denna eftermiddag var…

Kom ihåg att titta bakåt också!

Sakta men säkert blev Sylmassivet mindre och mindre men det kändes som varje synvinkel hade något nytt att bjuda på, så fort en vred huvudet och blickade bakåt. Vesslorna som varit vid Sylarna och vänt körde förbi oss en efter en, skidåkare likaså där vi i god takt skidade genom det kala och snöklädda landskapet.

Turskidåkning

Sylarna

Längdskidor från förr. Foto: M.Carlsson

Vart är vi på väg?

"E4:an" mellan Sylarna och Storulvån

Runtomkring oss har vi gudomliga vyer över Jämtlands högre toppar och mer än en gång tittar jag suktande upp mot dess höjder och drömmer korta stunder om toppturer och bergsbestigningar. På den vältrafikerade “E4:an”, som vi kallar den, blir vi både omkörda och kör om åkare som ska “hem” och avsluta helgen. Vi möter också åkare som troligtvis nyss påbörjat sina strapatser. Med solen i ögonen eller solen i ryggen. Alla med leenden.

Ju närmare Storulvån vi kommer desto mer av mina mer bekanta berg, som Getryggen och Tväråklumparna, ser vi. Men från en annan och ny vinkel. Plötsligt har vi åkt en mil. Det känns som om vi åkt ett par hundra meter rent kraftansträngningsmässigt. På ett par längdskidor som jag knappt åkt på.

Skidsällskapet och Getryggen från en annan vinkel

Efter drygt tre timmars skidåkande, inklusive en fikapaus halvvägs, når vi Storulvån och skidåkningens slutstation. Krafterna är sinade men vi är alla vid väldigt gott mod, även de yngre förmågorna i sällskapet som överraskat både oss och förmodligen sig själva. En komma sex mil. 16 kilometer. Längdskidor. Ute i det bästa som Jämtland har ett erbjuda i vårvinterstil.

Det tar tio minuter efter att vi rullat från fjällstationen. Sedan sover två personer i baksätet. Det har aldrig hänt förut och måste tolkas som ett bra betyg. Vi är nöjda allihop och längtan efter en ny upplevelse i det fria och vackra är starkare än någonsin.

Måtte jag aldrig tröttna på det här stället vi kallar Jämtland.

Bild 9: M.Carlsson

7 KOMMENTARER

  1. Jag älskar våra fjäll och sylarna framförallt. Så häftigt så jag får ont i magen av allt de vackra.
    Om du inte varit där på sommaren/hösten så måste jag tipsa dig om att åka dit och ta en tur upp på syltoppen, häftigt och vackert!

    • Japp, Sylarna och toppbestigning står på schemat och förhoppningsvis redan i sommar, kan tänka att det är magiskt där bortåt då. Vi tänker oss en tur med fatbikes, det borde vara fullt möjligt. 🙂 Tack för tipset!

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här