Topptur, Snasahögarna och vårvinter

Så blev det april. Vårvintern i full blom och nästan så att gräsmattorna är det också. Tempot på den här snösmältningen vi har är makalös. Men! På flera ställen ligger snön fortfarande ganska djup och då är det bara att åka dit och köra på ett av vårvinterns allra säkraste kort. Topptur på vid Snasahögarna!

Ni vet. När en får dra på stighudarna under skidorna. Klampa ut på fjället. Plocka höjdmeter på höjdmeter. Se träden bli mindre och vyerna bli vidare. I april. Och känna en förhållandevis värmande sol som gassar från en nästan blå himmel. Vårvinter. Så jädra vårvinter. Och numera en tradition sedan 2009.

I morse stack vi från Östersund, svängde förbi Åre Björnen och hämtade mina hyrprylar. Japp, så är det. Jag hyr skidor, pjäxor, hudar och stavar till sådant här. Varför? Primärt är det billigare. Ett komplett kit att köpa ligger väl kanske på tio papp. Kontra att hyra en, max två gånger per år, för 4-500 spänn per tillfälle. Jag kan hyra i åtta-tio år till utan att ens gå back. Ganska värt.

Mot Sönner Tväråklump

Vi susade vidare mot Storulvån men stannade en stund innan och bestämde oss för Sönner Tväråklump. En gammal goding som bjuder på både utmanande höjdmeter och även härlig skidåkning från toppen, med massor av yta att susa ner på. Idag var Sönner dessutom ett smart val eftersom båda grannarna på varsin sida, Getryggen och Storsnasen, var inbäddade i moln på topparna.

Alltså. Att så här lättillgängligt få kliva ut i det fria är en enorm lyx som jag tror många missar. Inga pistade nedfarter, inga köer, inga liftkort och inga danskar utan folkvett som kör över en i backen. Bara berget, snön, vidderna och tystnaden. Det här var nionde gången som jag gjorde en topptur i de här krokarna och jag vänjer mig aldrig riktigt. Vill inte göra det heller. Jag vill behålla den här magin gång efter gång jag kommer hit.

Två timmar upp – två tummar upp

Två timmar och tretton minuter, inklusive fikapaus nummer ett, från det att vi satte fart från parkeringen så stod vi på toppen av Sönner Tväråklump och tittade ut. Åre där borta, Ånnsjön, västra Jämtlandsfjällen, Storsnasen, Getryggen, Norge. Vi skulle inte ha bråttom upp och vi hade det inte heller. Ändå tog våra 700 höjdmeter och drygt fyra kilometers skidande bara två timmar.

Även ner tog vi det ganska piano. Jag vurpade ett par gånger och snön var sådär mjuk och fluffig så det nästan bara var roligt (jämfört med förra årets isbana på exakt samma ställe). Att sedan få sitta en bit ner i dalen, nästan vindstilla, och titta upp på berget en precis åkt ner för är även det minst lika fint. Mackorna smakar bättre, chokladen är lite godare.

Det där med topptur och vårvinter, det är snudd på världsklass. År efter år. Tur efter tur.