Frukost med utsikt från 42:a

Efter de där 26 timmarna på resande fot så var det onekligen fantastiskt skönt att få samla ihop mig själv och få sova i en riktig säng. Fast som vanligt när en reser åt det här hållet så vill kroppen gärna fortsätta att förhålla sig till de svenska tiderna till en början. Det innebar att jag den här första natten vaknar både två och tre gånger. Kroppen ba ”Hallå, klockan är 11 nu ju. Kliv upp, din late jävel!”. Tillslut så. Jag hasar mig upp från mitt rum på 25:an till våning nummer 42 för en frukost med utsikt.

Undrar om det där rentav är första riktiga måltiden sedan middagen på Frankfurt-Toronto-flighten. Då lär det nog ha varit 16-18 timmar sedan jag senast åt något vettigt. Kanske inte så konstigt att jag är hungrig. Kanske därför kroppen försökte väcka mig.

Well, frukost med utsikt är ju riktigt fint och då passar jag på att gå runt på top floor och njuta lite. Jag älskar vyer av det här slaget och det finaste av allt är ju att jag från början faktiskt planerat en middag i Vancouver Lookout Tower, vilket nu då kan stryka från listan.

T-shirtväder & Bryan i öronen

Okej, Vancouver lär ha sett bättre dagar och i en gråmulen skrud med morgonskurar så känns inte stan särskilt sexig. Ett par timmar senare är det dock förändrat. T-shirtväder, uppsprickande molntäcke, härlig vårvärme och så går jag omkring där på stan med den odödliga Bryan-plattan Waking up the neighbours i lurarna. Only in Vancouver, så att säga. Turistpatetiskt eller fullt vettigt? Jag kunde inte bry mig mindre.

Stan får dock vänta på vidare utforskning. Jag knallar in på Hertz, hämtar ut min bil, tar mig an fredagens trafikrusning och rullar norrut. Med kanadensisk rockradiostaion i bilstereon. Längs med glittrande fjordar och glaciärprydda bergstoppar.

Hej hej Whistler, jag kommer nu!