Skyskrapor, havet och solnedgången

En promenad ut från hotellet, i de kanske lugnaste kvarteren av Vancouver. Bara några få kortsningar bort möter jag marinan och ett lugn sänker sig i kropp och huvud när jag blickar ut över havsviken på ena handen och lyfter blicken mot skyskrapor på den andra.

Jag har sagt det förut och säger det igen. Kontraster är bland det häftigaste som finns. Mellan högt och lågt. Kallt och varmt. Fint och fult. Jag är i en stad som i mitt tycke är en explosion av just kontraster. De låga bostadshusen i West End kontra alla skyskrapor vid Harbour Green Park. Pulsen i Downtown kontra lugnet i Stanley Park. Havet och bergen.

Solen börjar försvinna bakom Vancouver Island och promenaden går ut mot vattnet och English Bay. Vid stranden och grönytorna runtomkring är det fullt av liv. De romantiska paren går hand i hand, barnen leker i gungorna, joggarna drar runt om vägarna kring Stanley Park och ute i viken ligger fartygen och skapar siluetter i motljuset.

Det är ju som vanligt, det där med solnedgångar. Att ha sett dem tusentals gånger redan spelar ingen roll, för varje en av dem känns unik och framförallt på en plats där en tidigare inte har varit. Vancouver sällar sig till skaran av platser över episka stunder. Några minuter efter att Vancouver Island svalt solen är det bara stadens skyskrapor bakom mig som träffas av solens strålar.

Jag vandrar tillbaka mot hotellet. Lätt hög på upplevelser. Vykortsvackra bilder i både kamera och huvud. Leendes människor överallt. Och en stad som verkar ha gått rätt in i mitt hjärta. Datorn åker upp direkt jag kommer till hotellrummet. Jag måste skriva hem och berätta.

Om skyskrapor, havet och solnedgången.