Ensam på blå linjen

Göteborg var det. Inledningen på den här veckan var eventuellt, och förhoppningsvis, kulmen på en period av intensitet som jag inte upplevt sen… tja, i höstas. Extremt mycket att göra i ett par månader. Både på jobbet, med bloggen och så aktiviteter i princip varje helg sedan början av april. Det är skönt att jag vet hur en avstickare ska se ut. Ett löppass. Jag var ensam på blå linjen häromdagen och det var så fantastiskt fint på så många sätt.

Jag vet inte om alla är bekanta med blå linjen men det är alltså inte någon tunnelbana jag menar, utan ett 21097 och en halvmeter långt blått sträck som är ritat runt i Göteborg. Men precis, Varvet-strecket. Eftersom jag bott som jag gjort i veckan hade jag strecket bara en kort uppvärmning bort. Vid Varvets ordinarie 18km ungefär sprang jag på och följde det sedan hela vägen in till Slottsskogen och upploppet på Slottsskogsvallen.

Jag vet inte, det kanske är fånigt, men jag kände nästan samma eufori som jag gör på Varvet. Men jag var lite mer ensam idag. Inga tusentals löpare runt mig. Inga tusentals åskådare längs banan. Bara jag och den blå linjen i marken. En sol som strålande från kvällshimlen och Slottskogen som sprudlade av grönska.

Alltså. Det var så jädra vackert!

Så. Jag körde Varvets tre sista kilometrar plus de tre första. Inklusive Säldammsbacken. Sedan improviserade jag mig upp till Stora Utsikten innan jag kryssade mig ner genom Masthuggets sköna kvarter. I Järntorgets vimmel drog jag mitt eget upplopp till hotellet och stannade tillslut på en halvmara delat på två.

Elva kilometer i turisttempo, med mikropauser för fotografering. Det kändes som att det fick räcka så. Och så väckte blå linjen underbara minnen till liv igen och jag blev än mer sugen på mitt tionde Göteborgsvarv i maj 2017.