Grouse Mountain och 1200 meter över Vancouver

Med förmiddagens löppass i färskt minne tar jag en dusch och beger mig sedan ner mot sjöbussen vid Waterfront Station. Jag kryssar över vattnet, går i land vid Lonsdale och tar sedan buss 236 för vidare färd. Jag har höga höjder och vida vyer på agendan och stans svar på Frösöberget ska utforskas närmare. Högt över Vancouver ligger Grouse Mountain och vakar över de sydvästra delarna av British Columbia.

Linbanan tar mig upp på berget och jag har verkligen längtat. Efter vyerna. Efter dagens första måltid. I jakten på Grouse Mountain hoppade jag nämligen över frukosten och begav mig direkt hit. Värmen är slående och vyerna är äkta kärlek, här vid mitt bord på drygt 1100 meter. Långt nedanför fötterna har jag norra Vancouver, Stanley Park, downtown och flygplatsen i blickfånget. På bordet på Altitudes Bistro står min pasta och en öl, det får bli dagens belöning efter 12 kilometer i löparskorna.

Straxnorr om Vancouver

Knappt en mil norr om Vancouver ligger det här bergsområdet. På vägen upp från stan passerar man Capilano Suspension Bridge men jag gör just inget annat än att åka förbi det idag. Och det är klart, det går ju att hitta likheter med Frösöberget i Östersund. Om en anstränger sig. Tanken är fin. Fast här är allt ganska mycket större. Högre. Med maffigare vyer. Och så vidare.

Här, på The Peak of Vancouver som Grouse Mountain också kallas, finns det ett litet björnreservat. Här bor Grinder och Coola, två grizzlybjörnar som i början av 2000-talet av olika skäl hittades övergivna i olika delar av British Columbia. Grinder hittades vandrandes längs en väg, utmärglad och ensam medan Coola var den enda som överlevde när hans mor blev påkörd och dödad av en lastbil. De togs om hand och har sedan tidig ålder haft Grouse Mountain som sitt hem.

Det här var första gången jag hade närkontakt med björn, om än så med ett elstängsel mellan. Det kändes dock ganska tryggt att ha då en av dem tyckte att jag störde i middagen. Ett utfall från en grizzly kan vara pulshöjande, även om det är flera tusen volt i stängslet mellan oss.

100 meter till toppen

Ett besök på ett berg är knappt ett riktigt besök om det inte blir en toppbestigning. Jag lämnar björnarna en stund och tar en promenad upp mot toppen, en höjdskillnad på drygt hundra meter upp till 1200 meter över Vancouver. En närgången fågel sällskapar och jag kan inte riktigt förstå om den bara vill prata eller om jag stör i dess revir. Och precis som vid vandringen i Whistler ett par dagar tidigare är det fortfarande massor av snö kvar och luften blir lite kyligare ju högre upp jag kommer. Trots att det bara skiljer hundra meter.

Belöningen låter inte vänta på sig. Lätt värt den extra promenaden och jag är nästan helt själv på toppen, 1250 meter ovanför havet. Tyst. Lugnt. Stilla. Och vyer i världsklass. Jag sätter mig en stund och bara blickar ut. Terapi. Återhämtning. Energibyggande.

Här uppe sitter en liftvakt som håller pejl på uppkommande zipline-åkare och så får jag även sällskap av två grabbar som också gjort promenaden upp. En av dem, italienaren från London, har precis återhämtat sig från en sjukdom. Efter att ha varit sängliggande i närmare ett halvår står han nu på The Peak of Vancouver och skriker ut sin lycka. Det hörs nästan ner till Seattle.

Jag kan inte låta bli att beröras. Vi samtalar mer den här kvällen, jag och grabbarna. Hela buss- och båtresan in till stan senare på kvällen. De berättar om halvmaran de sprang dagen innan och jag visar bilder på norrsken från Frösön. De berättar om den kommande roadtripen österut och jag talar varmt om fjällvandringarna i Jämtland. Spontanmöten när de är som allra allra bäst.

Grouse Grind nästa gång

En stund senare sitter jag återigen på terassen. En mugg kaffe i handen förgyller tillvaron medan flera grupper av vandrare kommer gåendes upp för berget. De har tagit The Grouse Grind upp, en tre kilometer lång vandringsled och många av dem stapplar sig fram de sista metrarna. Leden börjar nere på 274 meter över havet och slutar här uppe, på 1127 meter. Ett svettigare alternativ till kabinbanan och ett absolut måste nästa gång jag kommer hit. Snabbast upp vinner. Typ.

Rekordet just nu? 23 minuter, 48 sekunder. Hashtag kämpa.

Inhalera vyerna av Grouse Mountain

Det börjar skymma och även om det aldrig varit särskilt mycket folk här uppe idag så glesas det ändå ut. Jag ser mig omkring några sista gånger, inhalerar vyerna och tar sedan kabinen ner mot bussen. Grouse Mountain har bjudit in till en härlig eftermiddag och jag känner mig lagom färdig när jag blickar ut över ett Vancouver i skymningen på vägen ner. Men lagom färdig är inte tillräckligt, berget har mer att erbjuda. Nästa gång struntar jag i kabinbanan. Då blir det vandringsleden upp. Och zipline ner.

FAKTA | Grouse Mountain nås via lokaltrafiken. Ta sjöbussen från Waterfront Station till Lonsdale och sedan buss 236 från Lonsdale. Då går det också att hoppa av vid Capilano Suspension Bridge. Sommartid (cirka maj-oktober) går det dagligen shuttlebussar från downtown upp till kabinbanan, på dessa åker man gratis vid uppvisande av förköpsbiljetten. Övriga tider på året går dessa bussar bara på helgerna. Läs mer och boka biljetter på GrouseMountain.com.