Midsommar och snöklädda fjälltoppar

Vi körde vidare på samma tema för midsommar som förra året. Och året innan det. Jämtland. Hemma. Lugnt. Skönt. Stilla. Fina fjällvyer att blicka ut över från strandkanten. I år hade vi familjebesök så vi tog bilarna till Vålådalen och vackra Nulltjärn. En plats som jag själv utgått från både en och två gånger vid fjällvandringar till Kyrkstenen och Kyrkstensskaftet men som ännu var oupptäckt av flera i sällskapet.

Nulltjärn låg nästan klarblank när vi kom dit så de två yngre förmågorna passade på att bada medan vi andra bara stod och tog in stunden. Fjällvyerna! Jag kan aldrig se mig mätt på dem och det är en rofylld och behaglig känsla som infinner sig i kroppen. Och ett visst fjällvandringssug så klart.

Efter Marias initiativ till en öppen eld och grilla så fick hon fart på lite torra grenar som vi samlade ihop. Sedan satt vi där och grillade allihop och hade det så där lugnt och skönt som jag längtat efter under de senaste dagarnas bisarra jobbtempo. Från Göteborgs myllrande storstad till… tja, det här.

Jag säger det nästan varje år nu för tiden känns det som men jag upprepar det ändå. Midsommar i sitt esse.

Vi tog oss hem till Skärgår’n och avslutade kvällen med middag under trädkronorna och 22 grader varmt. En måste passa på medan tillfället ges. Ett par timmar senare föll regnet.

I klassiskt midsommarmanér.