Vart du än går i Berlin så kommer det att vara på mark som andas historia av något slag. Monument, forna paradgator, rester av muren och stilla museum. Överallt. Att kastas mellan alla historiska kontraster blir lite av vardagsmat. Vissa blir dock mer konkreta än andra.

Som när vi kommer fram till korsningen Gertrud-Kolmar-Straße och In den Ministergärten. En tillsynes oansenlig parkeringsplats och ett område med hyreshus. Framför oss ligger en grusad parkeringsplats, knappt halvfull den här eftermiddagen i mitten av juni.

Men det är något annat. Runt oss kommer grupper av både cyklister och segways. De stannar vid korsningen och lyssnar på sin guide. Hen pratar om andra världskriget, en bunker och en diktator. Om en efterkrigstid där byggnadskomplexet delvis sprängdes sönder men också glömdes bort vid läget nära Berlinmuren. För att sedan återupptäckas i slutet på 80-talet. Och delvis förstöras och delvis fyllas igen och bli byggarbetsplats.

Hitlers bunker. Så mycket mer är det inte idag. En halvtom parkeringsplats och en informationsskylt.

Att stå på Hitlers bunker

Att stå på Hitlers bunker

Führerbunker i Berlin

Kontrasterna kommer när vi fortsätter vandringen. Ett ynka stenkast norrut. Som går att skymta från parkeringen. Mitt i vimlet och ett par kvarter från Berlins hjärta, Brandenburger Tor, går vi rakt in i den lågmälda tystnaden som omger monumentet.

Förintelsemonumentet byggdes i början av 2000-talet och invigdes i maj 2005, 60 år efter krigsslutet. Det består av 2711 betongpelare, med knappt en meter mellan dem och de har alla olika höjd. Strukturen påminner inte om något annat jag sett tidigare. Vi går runt en stund och känner av stämningen. Den är märklig och känslosam.

Historiska kontraster i Berlin

Memorial to the Murdered Jews of Europe

Till muséet, under jord i östra änden, är det kö. Lång sådan. Vi väntar några timmar innan vi återkommer och kommer ner och in. Vi ser en tidslinje över nazisternas slutgiltiga lösning på judeproblemet och berörs vidare av flertalet personliga öden. Från överlevare. Från icke överlevare.  I en trekvart går vi runt. I en trekvart till hade vi kunnat gå runt. Och kanske ytterligare en trekvart.

Det är med en lågmäld känsla vi kommer upp och ser kvällsljuset omsvepa Berlin en junikväll 2016. Ungefär samma känsla som efter besöket i Prags judiska kvarter i höstas. Och jag undrar fortfarande över hur jag ska reagera den dagen jag åker till Oświęcim, tillika Auschwitz.

Det får bli en annan resa. Och ett annat inlägg. Just nu tar jag in Berlins historiska kontraster. Vid en tom parkering, vars historia världen vill glömma. Vid en minnesplats och ett monument över alla de som världen vill komma ihåg.

Memorial to the Murdered Jews of Europe

Memorial to the Murdered Jews of Europe

3 KOMMENTARER

  1. Aaaaaah, Berlin är verkligen en fantastisk stad. Så mycket att se, så mycket att uppleva. Kontrasterna mellan det gamla och det hypermoderna är sååå fräckt. Men Berlin kan också få mig att få kalla kårar utmed ryggraden, allt som har hänt i denna stad. All förföljelse, förintelse och död…

    Och, om jag ska vara riktigt ärlig så blev jag nog mer förälskad i Rom, ja alltså inte förälskad i nån person (eller, jo, jag är ju förälskad för det mesta, fast i min man dårå), men i staden! Där tycker jag mig kunna höra/känna historiens vingslag över mitt huvud vart jag än vänder mig, så starkt att jag tycker jag måste huka mig emellanåt. 😉 Fast på ett mer positivt sätt, jag är full av beundran inför hela kulturarvet som Rom bjuder på. Visst finns det mycket mörka historier här också, men det ligger inte så nära i tid som det gör i Berlin. Det är kanske därför det känns lite “lättare” där.

    Och Auschwitz, dit vill jag också, trots att det säkert kommer att kosta på.

    • Tack för din kommentar anneli! Du är inne på samma spår, kalla kårar. Där Roms historik känns så avlägsen så konstaterade jag och min sambo, när vi gick runt i Berlin, hur nära allt är. Alltså, muren och allt som hörde till, stod fortfarande och påverkade människorna så att vi minnas det. Det är inte ens 30 år sedan den revs. Även många andra minnesmärken påminner om tidsepokernas närhet till nutid och ja, det är mycket skärrande tankar som dyker upp när en vandrar omkring i stan.

      Och jag måste nog återbesöka Rom. 14 år sedan nu. 🙂

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här