Söndag morgon. Gråtunga moln har följt oss hela vägen från Östersund. Nästan nio mil efter att vi svängt av från en redan ödslig E45 i Åsarna parkerar vi i Tossåsen, en än mer ödslig by sydväst om Lunndörrspasset. Vandringskängorna åker på och vi säkrar upp med regntåliga kläder på både kroppar och väskor. Det hänger i luften och vi ser det i fjärran. Fjälltopparna i passet skjuter upp i molnen men vi har vägen utstakad. Vi kan se målet. Redan en mil innan.

Ett oväntat sällskap dyker också upp vid parkeringen. En tillsynes övergiven katt verkar sätta sitt sista hopp till oss och följer med genom björksnår och myrar, över jokkar och genom blåbärsris. Vid en av våra pisspauser passar hen också på att uträtta sina behov. Som en i gänget. Men visst, det är vackert att stå med fjällutsikt och slå en drill. Absolut.

Dryden vadar över Västerån.Guidad tur

Lunndörrspassets väggar börjar torna upp sig samtidigt som regnet tilltar. Det är ändå något speciellt att gå omkring där i blötan. Dofterna som kommer upp ur marken och den syrerika luften vi andas. Så länge en håller sig torr är det inga som helst problem, jag är snarare nöjd med att få nyttja min Bergans-jacka och inse att det faktiskt inte finns några dåliga väder.

Flera gånger pratar vi om den numera legendariska toppturen på Sönner Tväråklump. När höstfärgerna sprakade och solen gassade från en oändligt klarblå himmel. Kontrasterna till den här dagen är i det närmaste totala. Men det finns likheter. Vi stannar och fotograferar. Allt och inget. I tid och otid. Och vi njuter. Även när regnet smattrar mot jackan.

Det finns inga dåliga väder

Vi häpnar över läget ju längre in i passet vi kommer och det går bara att älska fjällmiljöer. Att stå mitt emellan två bergväggar som försvinner fyra-fem hundra meter upp i luften gör oss saliga och pyttesmå i sammanhanget. Att inte ens se topparna gör att de bara känns ännu större.

Efter drygt två timmar och knappt en mil ser vi en liten liten stuga mitt bland sluttande massiv, vars gråa väggar försvinner upp i molnen. Där, utslängd mitt ute i ingenstans går det söka skydd mot vind, snö och regn. När vi entrar vindskyddet i Lunndörrspasset har ett gäng vandrare bara en kort stund innan lämnat. Värmen där inne är slående och någon har eldat i kaminen. Även om det inte är särskilt kyligt ute är det ett välkommet inslag.

Jackorna åker upp på tork en stund medan jag sätter i mig mackorna med det jämtländska älgköttet. Jag överdriver inte när jag säger att det kan vara några av de godaste gå-på-tur-mackorna jag ätit. Men ni vet. Rätt miljö. Hunger. Väder. Känslor. Allt spelar in. Till och med det numera svala kaffet är som en skänk.

Lunndörrpasset och dess vindskyddLunndörrpasset och dess vindskyddFika i Lunndörrpasset och dess vindskydd

Vi sneglar på klockorna, tittar upp mot väggen som leder till Dörrpikens topp och bestämmer oss för att göra ett toppförsök. Från 880 meter till drygt 1300. Vi sätter fart i princip rakt upp på bergväggen, sicksackar lite vid de brantaste partierna och får nästan klättra även med händerna här och var. Det känns ändå inte särskilt utmanande men det när vi blickar bakåt och neråt som vi märker hur snabbt vi tar höjdmeter på höjdmeter.

Vindskyddet blir mindre och mindre och vegetationen blir glesare och glesare. Det är ju sånt här som gör vandringarna. Vyerna! Höjderna!

Lunndörrpasset och dess vindskyddDryden spanar över Lunndörrspasset och dess vindskydd

En stund senare är den hittills kanske roligaste stunden på vandringen över. Branten är avklarad och vi kan stå och blicka ner i dalen. Vi är dock inte klara. Tvåhundra höjdmeter saknas och nu är det bara stenar och klippblock kvar. Borta är de fluffiga risen och det gäller att sätta sina fötter på rätt sten. Vi ser inte ens toppen men någonstans där framför oss ligger den inbäddad i ett filmjölkstjockt täcke av moln.

Dryden på bergsbestigning

Vi får navigera på GPS-klockan. “Nej, det där kan inte vara toppen heller. Det saknas 70 höjdmeter.” och så är det bara att klättra vidare. Tre gånger tror vi att vi ser toppen men tillslut, fem och en halvtimme från det att vi lämnade bilen, står vi 1304 meter över havet. Sikten är trettio meter. Max. Men det gör inget. Toppröset är där det är. Och vi är där vi är. Nöjda. Som alltid när vi tar en topp. Som alltid.

Dryden & Martin på toppen av Dörrpiken

Vi börjar nedresan. Sikten är nästan obefintlig. Inte så konstigt att folk går vilse utan hjälpmedel. Länsstyrelsens karttjänst med fjällkartor i mobilen gör sig ypperligt och med GPS-klockan som tillägg navigerar vi oss åt rätt håll innan molntäcket spricker upp. Lunndörrspasset är återigen i blickfånget. Eller för att citera Martin.

Det är så jävla vackert!

Och så vänder vi oss om. Där badar Dörrpiken i sol, en dryg halvtimme efter att vi själva stått på samma topp helt utan sikt. Tajmingen. Men redan här bestämmer vi oss för att göra om turen en dag med bättre väder.

Dörrpiken

Regnet har lämnat oss och solen tittar fram med allt tätare intervaller. Regnjackan åker av och t-shirtväder infinner sig, precis som de magnifika vyerna över ödermarkerna. Tjärnar, sjöar, myrar och marker breder ut sig i en oändlighet och hade vi haft mer tid hade vi nog slagit oss ner här. Och suttit kvar än idag. Det går inte att tröttna. Det går inte att se sig mätt.

Livet på toppen är toppen!

När vi väl kommer ner från berget och lämnar Lunndörrspasset är det samma väg tillbaka mot bilen. Men ändå så olik. Vyerna har vidgats. Det är vindstilla och himlen speglar sig i blanka fjällvatten. En pipande mobil och några jokkar som forsar bryter tystnaden och så möter vi fler renar längs vägen. Fötterna har börjat värka efter drygt två mil i Meindl-kängorna och svetten rinner längs ryggraden när vi dragit upp tempot ett snäpp. Bakom oss badar Dörrpiken fortfarande i sol. Vi är inte bittra. Snarare taggade på att göra om det här igen.

Spegelblank fjällsjö

Jämtland och dess vackra fjäll!Renar på fjället

Nio och en halv timme. Tjugofem kilometer. Bilen i sikte. Jag kan lova att det är en fantastisk känsla att få swappa vandringskängor mot vardagsskor. Att få dra på sig rena mysbrallor och en torr och osvettig tröja. Att få klämma i sig de sista älgmackorna tillsammans med en Gainomax medan Martin bjuder på de sista dropparna av sitt fortfarande hyggligt varma kaffe.

Det är nu vi kan summera vandringsdagen och lägga en fin upplevelse till arkivet. Vi har haft vår första dag Lunndörrspasset. Förmodligen inte den sista. Nästa gång kan i alla fall jag, för omväxlings skull, välja lite sol och blå himmel.

Men tro mig, det är inget krav.

Äntligen byte av skor!

Bild 1, 8 och 12: M. Engström

14 KOMMENTARER

    • Ewenson, certade latmaskar är mer än välkomna ut i fjällen. Risken är att du blir av med certet sen bara, alternativt slänger det själv när du inser hur fantastiskt det är där ute. 😉

    • Vi vet inte vad som hände med katten. Vi hoppas och tror att den följde med ett gäng andra vandrare vi mötte, på sin väg tillbaka till Tossåsen (där vi startade och fick sällskapet).

  1. Precis vad jag behövde en ljummen kväll som denna nere i Bayern, tummen upp! 🙂 Jag har nämligen kommit på att det är kontrasterna jag älskar. Magnifika alper och vidsträckta fjäll, sol och värme, dimma och en horisont miltal bort. Så himla fint berättat också 🙂

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här