Nattens stjärnklara himmel är fortfarande närvarande och i öster har gryningen knappt tagit fart. Klockan är strax efter sju, frukosten är avklarad och vi sätter oss i bilen med varsin kaffe i mugghållarna. Tio mils körning från hotellet i Sonora väntar och vår första vandring i Yosemite står på agendan. Glacier Point upp och ner, sju timmar ska det tydligen ta. Jo tjena, tänker jag i sanna tidsoptimistanda.

Solen stiger upp över den kurviga landsbygden och vi har tagit de minsta av småvägar som slingrar sig fram ute på landsbygden. Och kurvigare blir det. Handsvetten flödar när vi kör sträckan New Priest Grade Road, en del av State Route 120, där det långa stunder är utan staket och med hundratals meter ner i raviner alldeles bredvid vägkanterna. Det är bara att vänja sig. Naturen ska te sig än mer dramatiskt ju närmare Yosemite Valley och Glacier Point vi kommer.

California Dreaming

Jag har sett hundratals bilder från Yosemite, framförallt i min research innan resan men även ännu tidigare, sena nätter när jag googlat runt efter allt och ingenting. Ändå, när vi rullar ner för bergen och in i dalgången, sitter vi som två barn på julafton. Bilder, visst. Verkligheten, hey. Det går inte att beskriva. Lodräta bergväggar varvas med vägar där träden hänger över oss. Det är som att köra bilspelet Need for Speed. Fast på riktigt. Och i laglig hastighet.

Så plötsligt reser sig El Capitan 900 meter rakt upp i luften. Och vi sitter och gapar.

El Capitan

Det är en hel del vägarbeten i Yosemite Valley och efter att ha snurrat lite hittar vi en bra parkeringsplats, som verkar tillfälligt riggad utifrån omständigheterna. Två timmar har det tagit att köra de tio milen från Sonora och det är kanske lite längre än vi räknat, trots väldigt lite trafik. Men vägarna har varit vackra och vi har egentligen inga tider att passa. Fast det där med att starta i gryningen var en väldigt god idé.

Vi hoppar ur bilen och inhalerar morgonluften. Klarblå himmel. Runt 15 grader varmt. Kängorna åker på och jag hänger upp väskan på ryggen. Det är en speciell känsla att få göra det. Då vet en att det är på riktigt. Huvudet går in i hike-mode.

Tre kilometer går vi innan vi kommer fram till starten av Four Mile Trail, leden som ska ta oss till toppen av Glacier Point. 7,4 kilmeter och 975 höjdmeter har vi framför oss, upp mot toppen på 2199 meter över havet. Vart leden går förstår vi inte riktigt för när vi tittar upp på berget är det mestadels lodräta väggar vi ser. Någonstans där uppe ska vi vandra. Omöjligt att antyda var.

Four mile trail till Glacier Point

Four mile trail

Four mile trail

Vi är inte särskilt många på leden denna torsdagsmorgon. Inte på Four Mile Trail i alla fall. Ett par går om oss medan vi fotar och fikar. Ett annat par går vi om då vi sonika håller högre tempo. Några är på väg ner, vi och andra på väg upp. Vid varje möjlighet att blicka västerut, utan att träden är i vägen, stannar vi till. Det är så magnifikt att hälften hade varit dubbelt så mycket som jag kunnat begära. Det blir som en bakvänd Tunnel View.

Jag älskar sådana här vyer. Älskar. Jag kan drömma mig bort med bilder. Eller stå stilla på en klippa och titta ut längre än vad som är rimligt. Det här är ett av alla himmelriken på jorden som jag besökt. Rakt in i hjärtat.

Yosemite Valley

1980 höjdmeter

Jag och Tunnel View, fast från andra hållet
Foto: M.Carlsson

Vid 1800 meter ungefär vidgar sig vyerna åt andra hållet. Österut. Efter ett tag sitter korpen där och väntar på oss. På första parkett. Yosemite Valley där nere och den majestätiska Half Dome rakt fram. Vi har sett klippan redan nere i dalen men här uppe, när vi börjar närma oss lite samma altitud, förstår vi verkligen hur dramatiskt den reser sig upp.

Half Dome

Vi har slingrat oss upp i tre och en halv timme. Fikapauser och stopp för att njuta av vyerna inkluderade. Vi börjar ana att toppen och Glacier Point inte är allt för långt bort. Antalet vandrare och besökare tilltar och där uppe i huset kan vi nästan känna doften av kaffet som går att köpa. De sista stegen ut mot toppen känns nästan heliga. Vad som väntar där bakom krönet vet vi egentligen men samtidigt svårt att ana.

Så öppnar världen upp sig. Ord kan inte beskriva vyerna. Knappt bilderna heller.

Karta på toppen av Glacier Point

Mina Meindl-kängor och Half Dome

Ekorrar får också njuta av utsikten.

Half Dome och Yosemite Valley från Glacier Point

Det är enkelt att fastna här uppe. En berghäll blir viloplats en stund och vi är långtifrån ensamma. Till toppen av Glacier Point går det bilväg och då är vi ändå på 2200 meters höjd. Hundratals människor har tagit chansen. Jag kan inte klandra dem, det är onekligen en perfekt dag att vara här.

Efter en timme börjar det bli läge att bege sig ner igen. Vi tänker ta samma väg tillbaka. Med varsin mugg kaffe i händerna påbörjar vi nedresan.

Belöningen på toppen - kaffe!

Den som tror att det bara är att gå tillbaka tar fel. Det går förvisso lite snabbare men det är minst lika påfrestande för kroppen. Varje steg känns i fötterna, som åker fram i kängorna i den sluttande terrängen. Knäna åker på extra hård belastning och efter en timmes nedfärd börjar det kännas.

Det är då det blir så bra med mikropauser. Som när naturen öppnar upp sig och visar att vi minsann går på ett berg. Ett berg som dessutom är av sådan dramatisk natur att det emellanåt sluttar hundratals meter rakt ner precis vid fötterna.

Branta stup längs Four Mile Trail

Sju och en halv timme efter att vi startade vandringen är vi nere på “markplan” igen. Jag förespråkar en liten omväg till bilen och får med nöd och näppe med mig Maria på den färdplanen. Vi har gjort tusen höjdmeter upp och tusen höjdmeter ner. Egentligen vill vi bara till bilen men stigarna nere i Yosemite Valley känns allt för inbjudande för att jag ska kunna avstå bara sådär.

Skymningen börjar lägga sig över nationalparken och solen försvinner allt eftersom bakom klippväggarna.

Skymning i Yosemite

Skymning i Yosemite

Vi hittar en restaurang och äter en av resans kanske godaste burgare. Egentligen inte särskilt märkvärdig men med ömmande fötter och trötta axlar är det terapi att få sitta ner och försvinna en stund på wifi-uppkopplingen. Sedan inser vi att det fortfarande är ett par kilometer kvar till bilen.

Mörkret har lagt sig. Inga gatlysen som hjälper oss till fram. Vägarbeten som knappt syns längs de kolsvarta vägarna försvårar vår rutt när vi inte kan följa kartan riktigt. Mitt lilla spontant föreslagna äventyr blir onödigt spännande när vi tillslut når vår röda hyrbil som står ensam kvar på parkeringen. Nio och en halv timme, tvåtusen höjdmeter upp och ner samt 27 kilometers vandring efter att vi lämnade den. Plus att vi slagit vårt eget höjdrekord med hundra meter. Kebnekaise och dess 2104 meter är nu god tvåa, Glacier Point och 2199 meter är ny herre på täppan.

Tio mils bilkörning över slingriga vägar och böljande landskap väntar innan vi får slockna på hotellet i Sonora. Det tar två timmar till. Sängarna är sköna och vi somnar ovaggade. Klockorna är ställda. Det blir samma avresetid i morgon. För riktigt klara med Yosemite är vi inte.

Vackra jävla ställe.

19 KOMMENTARER

  1. Katta, helt klart värt ett besök eller två. Tre. Fyra. Typ. Jag har också upplevt att det är många som drar dit nu, men funderar på om det har att göra med att jag grävt mer i det. Väl på plats träffade vi faktiskt inte på mer en än svensk, som dessutom bodde i San Diego.

  2. Alltså: WOW. Det verkar helt magiskt vackert. Otroliga bilder och jag kan verkligen föreställa mig att de inte ens gör den verkligen upplevelsen rättvisa. Jag förstår dessutom precis vad du menar med att stå och bara titta på en fantastisk vy för att det nästan är för fint för att kunna greppa. Det tar liksom några minuter för att det sjunka in. Mat smakar aldrig så bra som efter en lång vandring/ett hårt träningspass!

  3. Har hittat hit! Har nu läst en del och är både tacksam och glad över vad du skriver! Underlättar alltid en del när man reserchar själv. Yosemite är ett ställe som jag gärna besöker..men köra slingervägar och dessutom utan staket..det är liksom inte makens och min grej…Jag har för mig att jag ngn ggr läst om buss till och från parken..Såg ni någon sådan? Alltså inte den som går runt där inne, utan en till och från..tex fr Sonora.
    Jag är en 63 årig tant som reser en del..Närmast väntar en kryssning, som jag tycker är ett mkt prisvärt sett att få se stora must see mål, som man annars får lägga flera resor på. I feb/mars blir det Kiruna !! Och sedan rullar 2018 på med flera resor av olika slags karaktärer

    • Hej Ann! Välkommen hit och kul att du gillar det du har läst! 🙂 Bussar och dylikt har jag dålig koll på men när jag googlade nu lite snabbt så verkar det som att Yarts är ett företag som kör över sommarsäsongen. Tider och priser är jag inte insatt i och jag sökte kort och gott på Sonora till Yosemite Valley nu. Kan ju vara så att det går bussar från andra håll också.

      Vad spännande med kryssning, du verkar ha gjort kryssningar tidigare? Och 63 år, då är man väl inte tant heller? 🙂

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här